En liten blogg om sport

Anja är VM:s odiskutabla drottning. En drottning, men ingen diva. Sliten efter intensivt tävlande och med en lätt förkylning i kroppen hade väl ingen sagt nåt om Anja inte kommit till start i lagtävlingen. Nu gjorde hon det ändå och passade på att bli historisk samtidigt.

I och med dagens silver blev det fem medaljer på sex starter för Anja. Rekord så klart. Men som jag skrev i förra inlägget, superlativen i är slut.

En medalj i lagtävlingen värderas än så länge inte lika högt som en individuell medalj. Det kan jag väl förstå, men visst var silvret värt lite mer glädje än den som Markus Larsson visade upp efteråt.  Den killen verkar lite för allvarlig för sitt eget bästa.

Gissar att Anna Ottosson var gladare. Det känns lite som att det här var hennes medalj. Både för att det var hennes sista start i ett mästerskap och för att hon var den som stod för den bästa prestationen i det svenska laget. Fyra och etta i sina heat. Det var flera snäpp bättre än i alla fall jag hade förväntat mig. Nu kan Anna dra sig tillbaka med ett OS-brons och ett VM-silver på meritlistan. Det är faktiskt inte så illa pinkat.

SVT har kostat på sig att spexa till det lite nu i slutet på VM. Pillans "Ola ritar"-analys av Stig Strands målgång i veterantävlingen var klockren. Man följde upp med att låta Anja agera reporter och intervjua Anna Ottosson inför lagtävlingens slalomdel. Skönt när det inte måste vara så himla allvarligt hela tiden och tänk så mycket lättare och roligare det är när stjärnorna har ett sånt avspänt förhållande till media.

Apropå det så funderar jag på om jag pallar skriva nåt inlägg om Zlatans fortsatta nej tack till landslaget. Antagligen kommer jag inte kunna låta bli.

Jag klarade det inte den här gången heller. När Anja körde andra åket i slalomen satt jag på toa med händerna över öronen och räknade sekunderna tills det skulle vara säkert att gå ut igen. Hjärtat bankade febrilt och just i det ögonblicket kändes det som att ingenting i världen var viktigare än hur det skulle gå för Anja.

Fånigt? Absolut. Sjukt? Ja, antagligen.

Vet helt ärligt inte när jag såg Anja göra ett andraåk i ett mästerskap sist. Eller Pernilla Wiberg heller för den delen.

Fördelen med min "metod" är att jag slipper se när de misslyckas. Nackdelen  är så klart att jag inte heller får se när de lyckas, i alla fall inte förrän i efterhand.

Nog om mina små egenheter.

Slalomtävlingarna blev annars inte riktigt vad vi tänkt oss. Framför allt herrtävlingen hade vi ju sett fram emot som hela mästerskapets höjdpunkt. Det var ju då "världens bästa landslag" skulle göra succé. Nu blev istället hela tävlingen en parodi, en uppvisning i konsten att inte ta sig ner för en slalombacke. Jag tycker visst att banan i ett VM ska vara utslagsgivande, men när hälften av åkarna kör ur så är det nåt som är fel. Det var inte roligt och det säger jag inte bara för att svenskarna tillhörde dem som misslyckades. Tur i alla fall att det ändå var rätt kille som vann, Super-Mario stod säkert på skidorna och var snabbast i båda åken.

 På damsidan var Therese Borssén det största svenska hoppet, i alla fall innan Anjas show tog fart. Borssén verkade dock tagen av stundens allvar, fegade istället för att satsa och hamnade på en sjundeplats som var bortglömd i samma ögonblick som det var klart att Anja tagit ännu en medalj.

Anja ja. Känns som att jag borde skriva nåt mer om henne, men när jag kollade i mitt superlativs-förråd så var det redan uttömt. Ord känns ändå lite överflödiga, tre guld och ett brons talar ganska bra för sig själv.