Trött och omtumlad
Hemma igen och jag är trött. Trött på ett sätt jag inte kan minnas att jag varit förut. Det är en kombination av fysisk och psykisk trötthet som satt mig helt ur spel. Mina batterier är totalt urladdade. Hur jag lyckats köra bil 50 mil idag är faktiskt lite av en gåta.
Nu har jag precis vaknat efter några timmars sömn på soffan. Hoppas att det gett mig tillräckligt med energi tillbaka för att i alla fall skriva det här inlägget i bloggen. Känner nämligen att jag måste sätta mina tankar och känslor kring gårdagen på pränt. För säga vad man vill om bröllop, men de lämnar ingen oberörd.
Jag har egentligen alltid varit lite skeptisk till det här med giftermål. Har tvekat kring om det verkligen skulle vara nödvändigt att gifta sig för att bevisa sin kärlek?
Efter Malins och Daniels bröllop igår förstår jag dock att det inte handlar så mycket om att bevisa sin kärlek som att dela med sig av den. Jag vet helt ärligt inte om jag sett lycka på ett mer påtagligt vis förut. Lycka som lyste i ögonen, lycka som rann nedför kinderna, lycka som fullkomligen sprutade ur öronen på två människor som hittat sin själsfrände. Så mycket lycka att man förstod att de skulle sprängas om de var tvungna att hålla den för sig själva. Istället lät de oss, familj och vänner, ta del. Även för en bröllopsskeptiker som mig kändes det som den naturligaste sak i världen.
Under middagen kom Malin och satte sig hos mig en liten stund. Hon sa:
- Inser du att du är min allra äldsta vän här?
Jag fick en klump i halsen. För även om jag själv precis tänkt tanken, så blev jag rörd över att hon mitt i all uppståndelse och glädjeyra tog sig tid att berätta att hon kom ihåg.
Det var verkligen ett bröllop helt i min smak. Vackert, men enkelt. Ingen kyrka. Ingen präst. Vigseln ägde rum under bar himmel, med en frikostig sol som ett av vittnena och en god vän som förrättare.
När jag kramade om Malin efteråt kunde jag inte få ur mig mer än ett par ord. Hoppas att hon ändå kunde känna hur glad jag var för deras skull.
Den sista jag sa hej då till när det var dags att åka var Malins pappa Tobbe. Jag beklagade mig lite över att det skulle bli jobbigt att köra bil hem dagen därpå. Med glimten i ögat frågade han hur länge jag känt till att jag skulle gå på bröllop och varför jag inte bokat tågbiljetter i tid. Sen klappade han mig på kinden och sa att det verkligen var roligt att jag kunnat komma. Det kändes välbekant. När jag var liten var Tobbe och Mie (Malins mamma) nästan som ett par extraföräldrar. Det var kul att se dem igen.
Kul var det så klart också att träffa "gänget". Jenny, Karro, Lisa, Linda och Malin. Mina allra äldsta vänner. Glädjen över att träffa dem hade dock förbytts till vemod när jag satte mig i bilen för att köra hem. Nu dröjer det innan vi ses igen och det känns skit. Det är elva år sen vi tog studenten och det finns så klart en anledning till att vi fortfarande håller kontakten och är så goda vänner. Vi behöver inte ses varje vecka, månad eller ens år för att veta var vi har varann.
Ni vet väl att jag älskar er och önskar att jag fick träffa er lite oftare?
Nu har jag precis vaknat efter några timmars sömn på soffan. Hoppas att det gett mig tillräckligt med energi tillbaka för att i alla fall skriva det här inlägget i bloggen. Känner nämligen att jag måste sätta mina tankar och känslor kring gårdagen på pränt. För säga vad man vill om bröllop, men de lämnar ingen oberörd.
Jag har egentligen alltid varit lite skeptisk till det här med giftermål. Har tvekat kring om det verkligen skulle vara nödvändigt att gifta sig för att bevisa sin kärlek?
Efter Malins och Daniels bröllop igår förstår jag dock att det inte handlar så mycket om att bevisa sin kärlek som att dela med sig av den. Jag vet helt ärligt inte om jag sett lycka på ett mer påtagligt vis förut. Lycka som lyste i ögonen, lycka som rann nedför kinderna, lycka som fullkomligen sprutade ur öronen på två människor som hittat sin själsfrände. Så mycket lycka att man förstod att de skulle sprängas om de var tvungna att hålla den för sig själva. Istället lät de oss, familj och vänner, ta del. Även för en bröllopsskeptiker som mig kändes det som den naturligaste sak i världen.
Under middagen kom Malin och satte sig hos mig en liten stund. Hon sa:
- Inser du att du är min allra äldsta vän här?
Jag fick en klump i halsen. För även om jag själv precis tänkt tanken, så blev jag rörd över att hon mitt i all uppståndelse och glädjeyra tog sig tid att berätta att hon kom ihåg.
Det var verkligen ett bröllop helt i min smak. Vackert, men enkelt. Ingen kyrka. Ingen präst. Vigseln ägde rum under bar himmel, med en frikostig sol som ett av vittnena och en god vän som förrättare.
När jag kramade om Malin efteråt kunde jag inte få ur mig mer än ett par ord. Hoppas att hon ändå kunde känna hur glad jag var för deras skull.
Den sista jag sa hej då till när det var dags att åka var Malins pappa Tobbe. Jag beklagade mig lite över att det skulle bli jobbigt att köra bil hem dagen därpå. Med glimten i ögat frågade han hur länge jag känt till att jag skulle gå på bröllop och varför jag inte bokat tågbiljetter i tid. Sen klappade han mig på kinden och sa att det verkligen var roligt att jag kunnat komma. Det kändes välbekant. När jag var liten var Tobbe och Mie (Malins mamma) nästan som ett par extraföräldrar. Det var kul att se dem igen.
Kul var det så klart också att träffa "gänget". Jenny, Karro, Lisa, Linda och Malin. Mina allra äldsta vänner. Glädjen över att träffa dem hade dock förbytts till vemod när jag satte mig i bilen för att köra hem. Nu dröjer det innan vi ses igen och det känns skit. Det är elva år sen vi tog studenten och det finns så klart en anledning till att vi fortfarande håller kontakten och är så goda vänner. Vi behöver inte ses varje vecka, månad eller ens år för att veta var vi har varann.
Ni vet väl att jag älskar er och önskar att jag fick träffa er lite oftare?
Kommentarer
Trackback