En liten blogg om sport

Han var alltid där. På varenda träning. På varenda match. Han tvättade, packade och vek, han fyllde flaskor, kokade korv och fixade fika, han gick på linjen med flaggan och han muttrade surt när domaren hade "fel".

Stig "Palle" Palmér levde för Sandbys damlag i fotboll. Han var en eldsjäl i ordets sanna bemärkelse.

Under så lång tid tog vi honom för givet. Nu är han är borta. Palle kommer aldrig mer att koka korv i klubbstugan eller skälla på nån som inte vänt strumporna rätt.

Som vanligt var man för dålig på att visa sin uppskattning när man hade chansen. Jag hoppas han visste det ändå.

Han var inte alltid go att tas med gubben. När vi gav honom en tröja med texten "Världens bästa Palle" på ryggen, blev han besviken för att han inte fick sin vanliga whiskeyflaska. Lagets formkurva avspeglades i hans humör. Spelade vi dåligt fick vi minsann veta det, när vi vann var han glad som en speleman.

Han visste att jag gillade att ha långbyxor på uppvärmningen, att jag ville ha de svarta målvaktsstrumporna och inte de gula. Han visste att om ett par shorts var riktigt skitiga och besvärliga att få rena så var det antagligen mina.

Materialet var hans revir och han släppte inte in nån utan vidare, inte ens när åren gjorde sig påminda och orken tröt.

Som han slitit för vår skull. Nu får han vila.

Tack för allt Palle.

Jag har inte slutat blogga, även om det verkar så... Det har bara varit lite mycket sista tiden.

Men efter att ha gjort andra saker i drygt två veckor är det tillbaka till vardagen och därmed bloggandet som gäller nu.

Vissa dagar borde man aldrig gå upp ur sängen...

Klockan (läs alarmet på telefonen) ringde som vanligt kvart i sju. Med sömngångaraktig säkerhet tryckte jag på snooze-knappen, eller i alla fall trodde jag jag gjorde det...

Vaknade en timme senare för att upptäcka att jag försovit mig. Slängde i mig en fattig skål med yoghurt och havrefras, sprang ut till cykeln. Punka på den. In igen efter pumpen. Tillbaka ut till ett däck som absolut inte ville fyllas med luft hur frenetiskt jag än försökte. Så fort jag tog bort pumpen smet luften ut igen med ett försmädligt pysande. Suck och stön, förbannade j***a skitcykel.

Hämta bilnyckeln och se där, bilen startade i alla fall! Framme på jobbet var naturligtvis alla våra parkeringsplatser redan upptagna. Vad hade jag väntat mig, sen som jag var... Ställde mig på ett annat företags plats och med det flyt jag verkar ha idag så ligger det säkert en fet p-bot på vindrutan när det är dags att åka hem.

Har er dag också börjat bra?

Det blir lite dåligt med bloggandet nu i veckan. På förmiddagarna försöker jag sköta mitt vanliga jobb på distans, vid tre-tiden drar jag iväg till Folkets redaktion där min snälla kusin försöker lära mig att redigera en tidning. Det blir inte så mycket tid över till annat helt enkelt.

Jag återkommer.

Ibland önskar jag att det fanns en knapp någonstans på huvudet, förslagsvis på utsidan, blir liksom lättast så, som man kunde trycka på för att stänga ned hjärnans hoppcentrum. Inte hopp som i Stefan Holm eller Kajsa Bergqvist, utan hopp som  i att hoppas på något.

Hur naiv en förhoppning än må vara så är den omöjlig att tygla. Den frodas på luft och vatten, springer rundor i hjärnans irrgångar, tar en vända till logikcentrum och drar ur sladden, allt med ett hånleende på läpparna. 

Man hoppas mot bättre vetande och kan inte göra ett skit åt saken. Besvikelsen kommer som ett brev på posten.

Fin va?

Hej bloggen,

Det var länge sen sist nu. En hel vecka närmare bestämt.
Det har varit tomt, det har det verkligen. Vet inte hur jag kunde få för mig att något skulle bli bättre av att ge upp dig.

Nu har jag i alla fall kommit till insikt. Du är mitt vattenhål bloggen. Det är till dig som jag varm och trött kommer för att hämta nya krafter efter ännu en dag i den stekande solen.

Jag behöver dig, hoppas du vill ta mig tillbaka.

Din Anna

Friskt vågat, hälften vunnet. Bättre lyssna till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.

Det måste varit med de tankarna i huvudet som Erik Sjöqvist ställde sig på startlinjen på 5000 m idag. I 4300 meter ledde han loppet. Ett tag riktigt stort till och med.

Det kändes dock hela tiden lite som katternas lek med råttan. När katterna satte fart hade råttan ingen chans. Den blev naturligtvis uppäten med hull och hår.

Längdhoppsfinalen var en riktig höjdare. Tvåa blev till slut italienaren Andrew How. Vi är lite polare Andy och jag. Här är vi under EM i Götet ifjol.



Ser ni så tighta vi är? Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om, men det verkar som det var nåt kul.

Den enligt mig enormt överskattade Mattias Claesson sprang faktiskt på personligt rekord idag. Mer än så kan man inte begära.

Vi har lite problem med nätet och det innebär att jag inte kan lyssna på webbradio när jag jobbar. Något jag alltid gör annars.

Eftersom jag inte står ut med att ha det helt tyst  går jag nu istället igenom hela min Mp3-samling. Satt och lyssnade i godan ro när följande strofer plötsligt ljöd i hörlurarna:

"Åh vi älskar Malmö FF, ja vi brinner för vårt lag, under himlens blåa skyar blir vi starkare och bättre för var dag"

Va fan! Nån har försökt göra sig lustig och lagt in MFF-hymnen i min mp3-mapp. Skoj. Oj så skoj. Skulle inte förvåna mig om "You never walk alone" dyker upp snart också.

Skräpet är nu raderat. Nästan lite konstigt att inte virusprogrammet tog hand om det.

Jag gillar som ni förstår verkligen inte Malmö FF. Men humor måste man ju ändå erkänna att de har, di blåe. "Starkare och bättre för var dag". Haha, riktigt roligt faktiskt.

Mitt nya kontor. Inte speciellt fancy... Fast jag gillar som sagt fönstret och utsikten är bättre än på gamla stället. Pokalen på hyllan är från en gokart-tävling, den ser lite ensam ut där uppe...

De syns lite dåligt, men ja, det är två spindelmannengubbar som står på skrivbordet. Jag gillar Spidey :)

**********************

Nu ska jag strax iväg och kolla på lite handboll, Perspektiv Bredband Cup med bland annat Lugis damer, inatt börjar friidrotts-VM och imorgon ska jag skriva för Sydsvenskan igen.

Mycket sport. Det är bra.

Fick precis ett sms.

"Tack för att du valde oss på Bilia. Vi hoppas att du tyckte verkstadsbesöket var utmärkt.
Mvh personalen Bilia i Lund"

Ironi eller? Det besök de syftar på kostade mig 6236 kronor. Väldigt mycket pengar för väldigt lite jobb. Pengar som jag kunnat använda till nåt roligare, en välbehövlig semester till exempel.

Jag har servat bilen på Bilia för sista gången.

***************************

Såg ni missen i Sydsvenskan i morse? De presenterade VM-truppen och hade med Carola Söberg istället för Kristin Hammarström. Borde inte redigerarna ha så mycket koll att de fångat upp det?

Har ni någon gång haft känslan av att ni står på stationen och väntar på ett tåg som redan gått? I ren desperation försöker ni intala er själva att det är försenat, att ni kanske trots allt kan hinna med.

Jag känner lite så nu. Jag vill så gärna bli sportjournalist, men för varje dag som går växer sig känslan av att jag är för sent ute lite starkare.

Behöver nåt som ger mig hopp igen, ett litet rökmoln vid horisonten som skvallrar om att ett nytt tåg är på väg.

Hemma igen och jag är trött. Trött på ett sätt jag inte kan minnas att jag varit förut. Det är en kombination av fysisk och psykisk trötthet som satt mig helt ur spel. Mina batterier är totalt urladdade. Hur jag lyckats köra bil 50 mil idag är faktiskt lite av en gåta.

Nu har jag precis vaknat efter några timmars sömn på soffan. Hoppas att det gett mig tillräckligt med energi tillbaka för att i alla fall skriva det här inlägget i bloggen. Känner nämligen att jag måste sätta mina tankar och känslor kring gårdagen på pränt. För säga vad man vill om bröllop, men de lämnar ingen oberörd.

Jag har egentligen alltid varit lite skeptisk till det här med giftermål. Har tvekat kring om det verkligen skulle vara nödvändigt att gifta sig för att bevisa sin kärlek?

Efter Malins och Daniels bröllop igår förstår jag dock att det inte handlar så mycket om att bevisa sin kärlek som att dela med sig av den. Jag vet helt ärligt inte om jag sett lycka på ett mer påtagligt vis förut. Lycka som lyste i ögonen, lycka som rann nedför kinderna, lycka som fullkomligen sprutade ur öronen på två människor som hittat sin själsfrände. Så mycket lycka att man förstod att de skulle sprängas om de var tvungna att hålla den för sig själva. Istället lät de oss, familj och vänner, ta del. Även för en bröllopsskeptiker som mig kändes det som den naturligaste sak i världen.

Under middagen kom Malin och satte sig hos mig en liten stund. Hon sa:
- Inser du att du är min allra äldsta vän här?

Jag fick en klump i halsen. För även om jag själv precis tänkt tanken, så blev jag rörd över att hon mitt i all uppståndelse och glädjeyra tog sig tid att berätta att hon kom ihåg.

Det var verkligen ett bröllop helt i min smak. Vackert, men enkelt. Ingen kyrka. Ingen präst. Vigseln ägde rum under bar himmel, med en frikostig sol som ett av vittnena och en god vän som förrättare.

När jag kramade om Malin efteråt kunde jag inte få ur mig mer än ett par ord. Hoppas att hon ändå kunde känna hur glad jag var för deras skull.



Den sista jag sa hej då till när det var dags att åka var Malins pappa Tobbe. Jag beklagade mig lite över att det skulle bli jobbigt att köra bil hem dagen därpå. Med glimten i ögat frågade han hur länge jag känt till att jag skulle gå på bröllop och varför jag inte bokat tågbiljetter i tid. Sen klappade han mig på kinden och sa att det verkligen var roligt att jag kunnat komma. Det kändes välbekant. När jag var liten var Tobbe och Mie (Malins mamma) nästan som ett par extraföräldrar. Det var kul att se dem igen.

Kul var det så klart också att träffa "gänget". Jenny, Karro, Lisa, Linda och Malin. Mina allra äldsta vänner. Glädjen över att träffa dem hade dock förbytts till vemod när jag satte mig i bilen för att köra hem. Nu dröjer det innan vi ses igen och det känns skit. Det är elva år sen vi tog studenten och det finns så klart en anledning till att vi fortfarande håller kontakten och är så goda vänner. Vi behöver inte ses varje vecka, månad eller ens år för att veta var vi har varann.

Ni vet väl att jag älskar er och önskar att jag fick träffa er lite oftare?

Idag har jag skickat in en jobbansökan. Jag säger inte till vilket jobb eftersom jag inte vill att ni ska få för er och söka och ge mig ännu mer konkurrens som jag inte behöver.

Istället kan ni väl hålla tummarna för mig!

Imorgon ska jag på bröllop. Min kompis Malin ska gifta sig med sin Daniel. Jag kommer att träffa en massa personer som jag inte träffat på jättelänge och alla kommer att säga:
- Heeeeeeeeej, guuuud va kul att se dig! Hur eeeeeee det?

Jag kommer naturligtvis att svara att allt är jättebra. För det är så klart ingen som vill höra att jag mår rätt kass för att jag inte sovit ordentligt på flera veckor eller att jag vantrivs på mitt jobb. Det passar sig liksom inte att säga sånt och självklart förstår jag varför, ändå gör det mig lite trött.

Se där, ett helt inlägg utan sport. Imorgon blir det inget bloggande, gissar att jag återkommer på söndag. Kanske med en bröllopsrapport.