På zonläger
När jag var fjorton var jag på mitt första zonläger i fotboll. Till zonlägren skickar klubbarna i zonen sina mest lovande spelare. De bästa går sedan vidare och vidare tills det till sist bara är 16 st kvar. Dessa 16 bildar landskapslaget, Skånelaget t ex.
Jag gick inte ens vidare från första omgången. Jag tyckte det var väldigt orättvist då och det tycker jag faktiskt fortfarande. Inte så att jag grämer mig, men lite störigt känns det allt, även så här sexton år senare.
Förutom att jag inte gick vidare, så är det några saker jag kommer ihåg från mitt zonläger. Jag kommer ihåg en tjej som hette Minna Hepponiemi. Hon blev senare landslagsspelare i både fotboll och innebandy.
Kommer också ihåg "Texas", en av ledarna. Texas var en liten tunnhårig man med mustasch, glasögon och en udda kroppsform. Glasögonen hade tjocka bågar som var så tunga att han ständigt tvingades gå med huvudet lite svagt bakåtlutat för att de inte skulle trilla av. Kombinationen av dessa egenheter gav honom ett lätt löjligt utseende. Texas älskade så kallade "vän med bollen" -övningar, speciellt en som gick under benämningen "Långa benet". Det var långa benet hit och långa benet dit, ett ständigt tjat om detta långa ben. Vi skojade ganska friskt med stackars Texas när han inte såg.
Idag var jag på mitt andra zonläger. Denna gång som ledare. Eller ledare och ledare, jag hjälpte min kompis Liza (hej Liza) som är målvaktsinstruktör. För min del blev det dock inte så mycket instruerande, mest glada tillrop och ibland även några mindre glada. Vi hade åtta tjejer att ta hand om. Bland dessa fanns ett riktigt guldkorn. Louise Carlsson. Lägg det namnet på minnet.
Jag kommer inte ihåg hur maten var på mitt första läger, men idag var det sallad i en stor plasthink, sönderkokad och hopklibbad pasta i jättekastrull och sån där köttfärssås som verkligen är sås. Yummy....
Hur som helst, det var ändå en kul dag och efter det jag sett idag tycker jag fortfarande att var fel av Texas att inte skicka mig vidare från mitt första zonläger :)
Jag gick inte ens vidare från första omgången. Jag tyckte det var väldigt orättvist då och det tycker jag faktiskt fortfarande. Inte så att jag grämer mig, men lite störigt känns det allt, även så här sexton år senare.
Förutom att jag inte gick vidare, så är det några saker jag kommer ihåg från mitt zonläger. Jag kommer ihåg en tjej som hette Minna Hepponiemi. Hon blev senare landslagsspelare i både fotboll och innebandy.
Kommer också ihåg "Texas", en av ledarna. Texas var en liten tunnhårig man med mustasch, glasögon och en udda kroppsform. Glasögonen hade tjocka bågar som var så tunga att han ständigt tvingades gå med huvudet lite svagt bakåtlutat för att de inte skulle trilla av. Kombinationen av dessa egenheter gav honom ett lätt löjligt utseende. Texas älskade så kallade "vän med bollen" -övningar, speciellt en som gick under benämningen "Långa benet". Det var långa benet hit och långa benet dit, ett ständigt tjat om detta långa ben. Vi skojade ganska friskt med stackars Texas när han inte såg.
Idag var jag på mitt andra zonläger. Denna gång som ledare. Eller ledare och ledare, jag hjälpte min kompis Liza (hej Liza) som är målvaktsinstruktör. För min del blev det dock inte så mycket instruerande, mest glada tillrop och ibland även några mindre glada. Vi hade åtta tjejer att ta hand om. Bland dessa fanns ett riktigt guldkorn. Louise Carlsson. Lägg det namnet på minnet.
Jag kommer inte ihåg hur maten var på mitt första läger, men idag var det sallad i en stor plasthink, sönderkokad och hopklibbad pasta i jättekastrull och sån där köttfärssås som verkligen är sås. Yummy....
Hur som helst, det var ändå en kul dag och efter det jag sett idag tycker jag fortfarande att var fel av Texas att inte skicka mig vidare från mitt första zonläger :)
Kommentarer
Postat av: Liza
Förstår inte hur man kan bli så trött av att kasta ett par bollar under en dag... Måste vara all den friska luften och anspänningen att ha 90 yra 14-åringar surrandes överallt... Somnade 21.45 i soffan igår kväll.
Men Louise - vilken pärla! Ska bli intressant att följa henne fortsättningsvis, och kommer inte hon med i Skånelaget vet jag vad...
Trackback