En liten blogg om sport

Av semfinalen mellan Ryssland och Spanien att döma verkade ryssarna ganska nöjda med vad de åstadkommit i EM.

Den riktiga finalhungern fanns inte där.

Men semifinal är verkligen inte fy skam och ryssarna har vunnit många hjärtan den här turneringen.

I finalen hoppas jag naturligtvis på Spanien, men tror på Tyskland.

Var lite sugen på golf i morse så jag slängde upp bagen på ryggen och trampade bort till golfbanan. Planen var att slå lite bollar och sen spela några hål.

Jag slog mina bollar, men när regnet så smått började droppa och de mörka molnen tornade upp sig bestämde jag för att avbryta.

Ungefär två sekunder efter att jag kommit hem och fått in grejerna på uteplatsen brakade helvetet lös.

Nu sitter jag i soffan och lyssnar på åskan som dundrar och regnet som piskar mot fönstren.

Har ni tänkt på hur lika Aurelio i Turkiet och Viera i Frankrike är?

Lika som bär faktiskt.

Effektiviteten. Den tyska varianten.

Det var den som i går skickade underbara Turkiet ur EM-turneringen.

Turkarna var värda mer. Det var de som briljerade och dominerade. Tyskarna såg sega ut, men när chanserna dök upp var de som vanligt sylvassa.

"Fotboll spelas i 90 minuter och till slut vinner alltid Tyskland."

Gary Lineker visste vad han snackade om.

Min absoluta favorit i går: Hamit Altintop

I går när jag promenerade bort till verkstaden för att hämta min bil mötte jag en tjej som hade en hel kundvagn full med ananasjuice. En hel jäkla kundvagn. Märkligt.

I dag är det fotboll igen. Har dock svårt att bli exalterad över mötet Tyskland-Turkiet. Känns som en solklar tysk seger.

Liksom min bror och mina kusiner är jag ett stort Manchester United-fan. Som sådant är det naturligtvis svårt att vara likgiltig inför Cristiano Ronaldos fortsatta vara eller inte vara i klubben.

Det sägs ju att ingen är oersättlig, vet inte om det är sant, men om det är det så är Ronaldo i alla fall så nära man kan komma.

Killen gjorde otroliga 42 mål för United i år, många matcher avgjorde han nästan helt på egen hand.

Det är svårt överskatta hans betydelse för laget.

En spelare av Ronaldos kaliber är naturligtvis ett hett byte för andra storklubbar i Europa. Men när Real började visa riktigt närgånget intresse var jag ändå inte orolig.

Varför skulle han vilja gå någon annanstans? Han spelade ju redan i världens bästa klubb.

När de första rapporterna om att intresset var ömsesidigt började trilla in blev jag dock irriterad. Liksom många andra tyckte jag att han visade bristande respekt för klubben som gjort honom till den han är i dag.

Sen började jag tänka.

Vad talar emot att Ronaldo hade blivit en lika fantastisk spelare i en annan klubb? Inget vad kan se. Sir Alex Ferguson är knappast ensam om att kunna förädla råtalanger till färdiga världsstjärnor.

Och varför skulle han inte ta chansen att få gå till den klubb som han uppenbarligen alltid drömt om att spela för.

Jag vet inte.

Det ryktas om en övergångssumma på 80 miljoner pund, det är knappt en miljard svenska kronor och nästan dubbelt så mycket som Zidane kostade när Real Madrid värvade honom. Ronaldo skulle bli den dyraste spelaren någonsin. Överlägset.

Att Ronaldo själv vill till de spanska mästarna råder det väl inget tvivel om längre, nu hänger det på om Real verkligen har de pengar som krävs och om United kan tänka sig att låta honom gå.

I brittisk press kan man i dag läsa att Madridklubbens president Ramon Calderon säger att klubben ALDRIG kommer betala 80 miljoner pund för en spelare.

Samtidigt verkar United stå fast vid beslutet att inte sälja. Det ryktas till och med att man hellre låter honom sitta på läktaren. Men det har jag svårt att tro. Han tjänar lite för mycket för det. Dessutom har jag läst att FIFA har regler som säger att en spelare som deltar i mindre än 10% av ett lags matcher under en säsong är fri att lämna.


Jag tror att Ronaldo har gjort sin sista match på Old Trafford. I alla fall i Uniteds färger.

Jag har semester. Visserligen lyser solen, men det blåser storm och är inte särskilt varmt. Inte läge för vare sig golfbanan eller badstranden.

Jag är uttråkad.

Sverige åkte ur EM med buller och bång. Det var väl i sig ingen överraskning. Jag hade tippat att Spanien och Ryssland skulle gå vidare från vår grupp.

Att ryssarna skulle vara så fantastiskt bra som de faktiskt visat sig vara var väl lite mer oväntat. Men kul dock, riktigt kul.

Förutom att Sverige inte skulle gå vidare från gruppen tippade jag också att det skulle gå bra för Frankrike.....

Fast å andra sidan har jag David Villa som skyttekung och det tipset lever ju i allra högsta grad.

Nu tror jag på Tyskland som mästare. Hoppas dock på Spanien eller Ryssland.

Häromdagen betalade jag 3000 för nya linser.

För en liten stund sen ringde killen från verkstaden där min bil just nu är inne på service och sa att bromsskivorna fram är kassa. De måste naturligvis bytas och det kostar pengar. Mycket pengar.

Om en vecka eller två kommer dessutom de nya glasögon som jag beställt för en liten nätt summa på  5500 kr.

Jag vet att man får räkna med att det är dyrt att ha bil, men är det inte lite orättvist att det ska kosta en massa att se dåligt. DET är ju inte direkt något val jag gjort.

Såg en film i går. Into the wild.

Se den.

Oj, oj ,oj vad bra den var.

En liten varning kanske är på sin plats dock. Det är inte direkt någon feel good rulle. Jag grät och grät och grät och när filmen var slut grät jag en stund till.

Det ser inget vidare ut för de svenska friidrottarna inför OS.

Susanna Kallur har fortfarande problem med sin baksida.

Christian Olsson har inte ens börjat tävla.

Stefan Holm har ont i en hälsena.

Linus Thörnblad ljumske har strulat länge.

Wissman har jag inte hundra koll på, men om jag inte minns fel så är väl allt inte frid och fröjd med honom heller.

De kan snacka hur mycket de vill om att det inte ska vara någon fara med OS. Jag köper det inte. Se bara på Zlatan. Frisk till EM. Inte direkt va..? 

Den enda som är helt frisk verkar vara Carolina Klüft. Just nu känns det som att återigen är henne vi kan sätta vårt största hopp till.

1-2, 1-2, 1-2.

Känns nästan som om man förflyttats 18 år tillbaka i tiden. VM i Italien 1990 kommer ni kanske ihåg.

Jag syftar inte bara på den sjukt bittra 1-2 förlusten mot Spanien, utan på ytterligare två matcher i dag där "mitt" lag förlorade med samma siffror.

Först ut LDB FC Malmö mot AIK. Malmö-laget står just nu inte riktigt att känna igen, de har varit dåliga en längre tid nu. Vet inte vad som är fel, men nåt är det. Dubbel smolk i glädjebägaren att Malin Levenstad blev vad det såg ut som mycket allvarligt skadad. Hon grät och skrek så det skar i hjärtat när man hörde det. Bilderna på hur knät sträcks bakåt är inte heller trevliga.

Det är grymt hur snabbt lyckan vänder. Malin blev nyligen uttagen till a-landslaget, nu väntar istället en lång rehabilitering.

Jag vet att Jörgen Petersson värderar Levenstad otroligt högt och jag förstår honom. Jag lider med Malin och laget som kommer att tvingas spela utan henne. 

1-2 förlust nummer två kom på Sandbyvallen. Södra Sandby mötte serieledande Falkenberg. Sandby gjorde en grymt bra match, men tvingades ändå lämna planen utan poäng. Inte rättvist på något sätt. Falkenbergspelarna jublade som om de vunnit serien, det säger väl en del.

Och så Sverige - Spanien då. Hur sjukt bra var inte Olof Mellberg. Nu börjar jag förstå varför Juventus köpt honom. Petter Hansson var grym han också. Svenskarna var faktiskt bra allihop och bjöd på betydligt bättre spel än mot Grekland. Det var länge sen det slogs så få långbollar från den svenska backlinjen.

Kan liksom Lagerbäck bara konstatera att det var en mycket bitter förlust...

I söndags satte Carolina Klüft nytt svenskt rekord i tresteg. En gren hon inte tränat seriöst mer än några månader.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur den tidigare rekordinnehavaren, Camilla Johansson, känner sig.

När jag åker tåg lite längre sträckor slås jag alltid av en sak. Hur vackert Sverige är.
Små glittrande badsjöar inbäddade i grönska, röda stugor och djupa skogar som susar förbi utanför fönstret.

Jag njuter av det. Tills jag blir sjösjuk av X2000:s krängande och istället får koncentrera mig på att inte kräkas.

**********

I söndags var jag i Örebro för första gången i mitt liv. Det var dit jag tog mig genom att åka tåg. En lång resa för att se Kif Örebro och LDB FC Malmö spela 0-0. Nu var det i och för sig ingen "vanlig" 0-0 match. Målchanser saknades definitivt inte.

När jag vandrade tillbaka från Behrn Arena till stationen fick jag min första skymt av EM. Närmare bestämt Patrick Ekwall och Olof Lundh på en massa tv-skärmar på O'Learys på Drottninggatan...

Inte förrän i går såg jag min första hela match, men vilken match sen! Holland-Italien. Många pratade om vilken dålig insats Italien gjorde, jag tyckte man skulle fokuserat mer på hur bra Holland var.

Det var en sån match man inte ville skulle ta slut.

Vilken säsongsstart av Sanna Kallur! 12.54 i säsongspremiären, i ett enligt henne själv långt ifrån perfekt lopp.

Ludmila får nog snart säga hej få till sitt svenska rekord.

I morgon ska Carolina Kluft hoppa längd med full ansats i MAI-galan. Funderar på om det är värt att åka dit bara för det. Nu när Stefan Holm tackar nej är hon ju galans enda riktigt stora namn.

Om man led stundtals under handbolls-EM tidigare i år, så var det väl inget mot vad man gjorde i går. Herregud vilket blekt svenskt landslag som torskade mot Island.

Sämst när det gäller har väl sällan varit mer träffande. Lika bra att vi slipper se eländet i OS.

Och vad är det för jävla trams om att Svensson och Gentzel ska stå en halvlek var?! Det är inget pojklag det handlar om. Rent pinsam coaching av Linell.

Pinsamt får man väl också säga om Sveriges genrep mot Ukraina. Jag har ingen bra känsla alls inför EM...