Lika som bär
Har ni hört friidrottens nya förbundskapten Stefan Olsson prata?
Han låter precis som Ulf Karlsson, han som var förbundskapten innan Tomas Engdahl.
Han låter precis som Ulf Karlsson, han som var förbundskapten innan Tomas Engdahl.
Tungt för svenska friidrottarna
Det ser inget vidare ut för de svenska friidrottarna inför OS.
Susanna Kallur har fortfarande problem med sin baksida.
Christian Olsson har inte ens börjat tävla.
Stefan Holm har ont i en hälsena.
Linus Thörnblad ljumske har strulat länge.
Wissman har jag inte hundra koll på, men om jag inte minns fel så är väl allt inte frid och fröjd med honom heller.
De kan snacka hur mycket de vill om att det inte ska vara någon fara med OS. Jag köper det inte. Se bara på Zlatan. Frisk till EM. Inte direkt va..?
Den enda som är helt frisk verkar vara Carolina Klüft. Just nu känns det som att återigen är henne vi kan sätta vårt största hopp till.
Susanna Kallur har fortfarande problem med sin baksida.
Christian Olsson har inte ens börjat tävla.
Stefan Holm har ont i en hälsena.
Linus Thörnblad ljumske har strulat länge.
Wissman har jag inte hundra koll på, men om jag inte minns fel så är väl allt inte frid och fröjd med honom heller.
De kan snacka hur mycket de vill om att det inte ska vara någon fara med OS. Jag köper det inte. Se bara på Zlatan. Frisk till EM. Inte direkt va..?
Den enda som är helt frisk verkar vara Carolina Klüft. Just nu känns det som att återigen är henne vi kan sätta vårt största hopp till.
Undrar hur det känns...
I söndags satte Carolina Klüft nytt svenskt rekord i tresteg. En gren hon inte tränat seriöst mer än några månader.
Jag kan inte låta bli att fundera på hur den tidigare rekordinnehavaren, Camilla Johansson, känner sig.
Jag kan inte låta bli att fundera på hur den tidigare rekordinnehavaren, Camilla Johansson, känner sig.
Snabba Sanna
Vilken säsongsstart av Sanna Kallur! 12.54 i säsongspremiären, i ett enligt henne själv långt ifrån perfekt lopp.
Ludmila får nog snart säga hej få till sitt svenska rekord.
I morgon ska Carolina Kluft hoppa längd med full ansats i MAI-galan. Funderar på om det är värt att åka dit bara för det. Nu när Stefan Holm tackar nej är hon ju galans enda riktigt stora namn.
Ludmila får nog snart säga hej få till sitt svenska rekord.
I morgon ska Carolina Kluft hoppa längd med full ansats i MAI-galan. Funderar på om det är värt att åka dit bara för det. Nu när Stefan Holm tackar nej är hon ju galans enda riktigt stora namn.
Tufft motstånd för Tessan och Stefan
Klüft överger sjukampen och även om det kommer kännas lite konstigt i OS så tycker jag att det är ett mycket bra beslut. Det är coolt att sluta när man är på toppen, inte på väg ned.
Hur bra hon nu kan bli i tresteg och längd spekuleras det naturligtvis vilt i. Jag tror hon kan bli riktigt bra. Betänk att hon ju faktiskt aldrig har haft möjlighet att specialträna någon av grenarna.
*****************************
Sim-EM har precis avslutats och det blev en ganska skaplig svensk medaljskörd. Våra två riktigt stora, Nystrand och Alshammar, övertygade dock inte.
Alshammar fick nöja sig med ett brons på 50 m fritt och det var nog sämre än både hon och vi hoppats på. Nystrand fick också med sig ett brons (+ nån lagkappsmedalj).
I mina ögon är det dock inte svenskduons simning som oroar mest, utan snarare konkurrenternas... De är för bra! Fransmannen Alain Bernard är ett sjöodjur som jag tror självaste Nessie skulle väja för och holländskorna är rätt tuffa de också.
En av de jag verkligen unnar ett guld i Peking är Therese Alshammar, men för tillfället ser det lite mörkt ut tycker jag. Hoppas det ljusnar.
Riktigt kul var det förstår med Sarah Sjöströms guld! Svårt att fatta att hon bara är 14.
*********************************
Nu handboll. H43-Alingsås.
Hur bra hon nu kan bli i tresteg och längd spekuleras det naturligtvis vilt i. Jag tror hon kan bli riktigt bra. Betänk att hon ju faktiskt aldrig har haft möjlighet att specialträna någon av grenarna.
*****************************
Sim-EM har precis avslutats och det blev en ganska skaplig svensk medaljskörd. Våra två riktigt stora, Nystrand och Alshammar, övertygade dock inte.
Alshammar fick nöja sig med ett brons på 50 m fritt och det var nog sämre än både hon och vi hoppats på. Nystrand fick också med sig ett brons (+ nån lagkappsmedalj).
I mina ögon är det dock inte svenskduons simning som oroar mest, utan snarare konkurrenternas... De är för bra! Fransmannen Alain Bernard är ett sjöodjur som jag tror självaste Nessie skulle väja för och holländskorna är rätt tuffa de också.
En av de jag verkligen unnar ett guld i Peking är Therese Alshammar, men för tillfället ser det lite mörkt ut tycker jag. Hoppas det ljusnar.
Riktigt kul var det förstår med Sarah Sjöströms guld! Svårt att fatta att hon bara är 14.
*********************************
Nu handboll. H43-Alingsås.
Bra Emma!
Hade biljetter till inne-SM i friidrott i dag, men bestämde mig efter alla avhopp för att strunta i att åka dit. Jag ville se Sanna springa och när hon valde att stanna hemma gjorde jag helt enkelt detsamma. Missade i och för sig en rätt "hyfsad" höjdtävling... Det börjar bli en trevlig tradition att Thörnblad och pressar varandra till höga höjder i inomhus-SM.
En annan som hoppat högt i helgen är Emma Green. Jag vet inte hur många gånger jag suttit framför tv:n och sågat henne, sett henne slita för att ta låga 90-höjder med darr på ribban. I går slog hon plötsligt till med 1,98 och då måste även jag kapitulera och erkänna att det kanske trots allt kan bli nåt stort av henne.
Robert Kronberg vann förresten 60 meter häck på tiden 7,72. Sanna nysatta världsrekord: 7,68.
Hade varit kul att höra Kronberg kommentera det...
**************************
Missade tyvärr målorgien i andra halvlek av Newcastle-Manchester United i går. United vann med 5-1. Förra matchen lagen emellan vann de med 6-0. Newcastle är nog glada att det dröjer innan de behöver möta United igen.
En annan som hoppat högt i helgen är Emma Green. Jag vet inte hur många gånger jag suttit framför tv:n och sågat henne, sett henne slita för att ta låga 90-höjder med darr på ribban. I går slog hon plötsligt till med 1,98 och då måste även jag kapitulera och erkänna att det kanske trots allt kan bli nåt stort av henne.
Robert Kronberg vann förresten 60 meter häck på tiden 7,72. Sanna nysatta världsrekord: 7,68.
Hade varit kul att höra Kronberg kommentera det...
**************************
Missade tyvärr målorgien i andra halvlek av Newcastle-Manchester United i går. United vann med 5-1. Förra matchen lagen emellan vann de med 6-0. Newcastle är nog glada att det dröjer innan de behöver möta United igen.
Wow, världsrekord!
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om Sanna Kallur, bara att jag måste skriva nånting.
Vilken fantastiskt prestation hon stod för idag och vilken fantastiskt go person hon är. Jag är så glad för att Sanna är just Sanna. En människa av kött och blod som du och jag, som skrattar när hon är glad, gråter när hon är ledsen och som står tryggt med båda fötterna i den svenska myllan.
För mig är idrott synonymt med känslor och därför blir jag både arg och ledsen när jag ser någon vinna och sen inte med en min avslöja vad han eller hon verkligen känner. Jag är så glad att Sanna inte är sån. Med Sanna är det aldrig några tveksamheter. Det är omöjligt att ta miste på vad hon känner och därför älskar vi henne.
Det ska bli sååå spännande att se vad som händer när det är dags för friidrottarna att flytta utomhus.
*****************************
United förlorade mot City idag. Förbannade skit. Jag tog fel på starttiden och missade matchen helt och hållet. Med facit i hand var det väl lika bra. Seger för Arsenal imorgon och ligaguldet känns väldigt långt borta...
*****************************
De svenska skidskyttarna gör verkligen ingen glad. I och för sig är jag inte så förvånad, jag har inte haft speciellt höga förväntningar. Det som stör mig mer än resultaten är dock den attityd de visar upp. Varken Anna Carin Olofsson eller Björn Ferry verkar speciellt missnöjda med det de presterat hittills.
ACO är lika glad som alltid, vinkar till kameran efter målgång även när hon kommer in som 23:a och berättar utan att verka speciellt bekymrad att skyttet var dåligt och att skidåkningen inog nte riktigt stämde den heller. Naturligtvis har hon i och med graviditeten fått andra perspektiv på livet och idrotten och säkerligen omvärderat vad som verkligen betyder något. Men faktum är att det här inte är något nytt beteende för Anna Carin och jag kan inte hjälpa att det provocerar mig. Som fan.
Kommer ni ihåg Kajsa Bergqvists sorgsna ögon efter VM-finalen ifjol? Minns ni Anja Pärsons brutna stav efter att hon blivit trea i kombinationen i OS i Turin? Ni har väl inte glömt Tessans tårar efter silvret i Sydney?
Jag vet att Anna Carin Olofsson vunnit ett OS-guld, men i min bok kommer hennes namn aldrig att få stå på samma sida som de ovan nämnda.
Vilken fantastiskt prestation hon stod för idag och vilken fantastiskt go person hon är. Jag är så glad för att Sanna är just Sanna. En människa av kött och blod som du och jag, som skrattar när hon är glad, gråter när hon är ledsen och som står tryggt med båda fötterna i den svenska myllan.
För mig är idrott synonymt med känslor och därför blir jag både arg och ledsen när jag ser någon vinna och sen inte med en min avslöja vad han eller hon verkligen känner. Jag är så glad att Sanna inte är sån. Med Sanna är det aldrig några tveksamheter. Det är omöjligt att ta miste på vad hon känner och därför älskar vi henne.
Det ska bli sååå spännande att se vad som händer när det är dags för friidrottarna att flytta utomhus.
*****************************
United förlorade mot City idag. Förbannade skit. Jag tog fel på starttiden och missade matchen helt och hållet. Med facit i hand var det väl lika bra. Seger för Arsenal imorgon och ligaguldet känns väldigt långt borta...
*****************************
De svenska skidskyttarna gör verkligen ingen glad. I och för sig är jag inte så förvånad, jag har inte haft speciellt höga förväntningar. Det som stör mig mer än resultaten är dock den attityd de visar upp. Varken Anna Carin Olofsson eller Björn Ferry verkar speciellt missnöjda med det de presterat hittills.
ACO är lika glad som alltid, vinkar till kameran efter målgång även när hon kommer in som 23:a och berättar utan att verka speciellt bekymrad att skyttet var dåligt och att skidåkningen inog nte riktigt stämde den heller. Naturligtvis har hon i och med graviditeten fått andra perspektiv på livet och idrotten och säkerligen omvärderat vad som verkligen betyder något. Men faktum är att det här inte är något nytt beteende för Anna Carin och jag kan inte hjälpa att det provocerar mig. Som fan.
Kommer ni ihåg Kajsa Bergqvists sorgsna ögon efter VM-finalen ifjol? Minns ni Anja Pärsons brutna stav efter att hon blivit trea i kombinationen i OS i Turin? Ni har väl inte glömt Tessans tårar efter silvret i Sydney?
Jag vet att Anna Carin Olofsson vunnit ett OS-guld, men i min bok kommer hennes namn aldrig att få stå på samma sida som de ovan nämnda.
En stjärna har slocknat
Kanske blev det nån sorts obalans på den svenska idrottens stjärnhimmel. En ny stor och mycket ljusstark stjärna har precis tänts och möjligtvis betyder det att en annan måste slockna.
Så himla tråkigt bara att det skulle bli just Kajsa Bergqvists stjärna. Ett långt och utdraget "neeeeeeeeeeeeej" ljöd genom mitt huvud när jag hörde nyheten på radio i morse. Jag ville inte tro det var sant. Jag älskar att se Kajsa tävla och hade sett fram emot att få göra det igen. Nu blir det inte så.
Tänker man efter så var det väl egentligen inte oväntat. Den sorgsna blicken efter misslyckandet i VM skvallrade om vad som skulle komma. Det gör det dock inte mindre ledsamt. Jag kommer verkligen sakna Kajsa. En fantastisk idrottare och människa.
På aftonbladet.se är dagens fråga: Gör Kajsa rätt som lägger av?
En av de mest korkade av alla korkade frågor jag sett på aftonbladet. Det är naturligtvis bara Kajsa själv som kan svara på den. Och det har hon gjort. Motivationen är borta. Hon längtar inte efter att få tävla och träna igen. Hon är redo för en ny fas i livet och hur tråkigt det än är att hon slutar så måste man ha förståelse för det.
Det är bara att buga och bocka och tacka för alla högtidsstunder hon gett oss. Hon är en av svensk idrotts stora och jag är glad och tacksam för att jag fick vara med och uppleva hennes fantastiska karriär.
Så.
"Don't cry because it's over. Smile because it happened."
Kajsa under friidrotts-EM i Göteborg 2006. En av de få gånger jag fick se henne tävla live.
Läs mer om Kajsa här och här.
Så himla tråkigt bara att det skulle bli just Kajsa Bergqvists stjärna. Ett långt och utdraget "neeeeeeeeeeeeej" ljöd genom mitt huvud när jag hörde nyheten på radio i morse. Jag ville inte tro det var sant. Jag älskar att se Kajsa tävla och hade sett fram emot att få göra det igen. Nu blir det inte så.
Tänker man efter så var det väl egentligen inte oväntat. Den sorgsna blicken efter misslyckandet i VM skvallrade om vad som skulle komma. Det gör det dock inte mindre ledsamt. Jag kommer verkligen sakna Kajsa. En fantastisk idrottare och människa.
På aftonbladet.se är dagens fråga: Gör Kajsa rätt som lägger av?
En av de mest korkade av alla korkade frågor jag sett på aftonbladet. Det är naturligtvis bara Kajsa själv som kan svara på den. Och det har hon gjort. Motivationen är borta. Hon längtar inte efter att få tävla och träna igen. Hon är redo för en ny fas i livet och hur tråkigt det än är att hon slutar så måste man ha förståelse för det.
Det är bara att buga och bocka och tacka för alla högtidsstunder hon gett oss. Hon är en av svensk idrotts stora och jag är glad och tacksam för att jag fick vara med och uppleva hennes fantastiska karriär.
Så.
"Don't cry because it's over. Smile because it happened."
Kajsa under friidrotts-EM i Göteborg 2006. En av de få gånger jag fick se henne tävla live.
Läs mer om Kajsa här och här.
Reiko Tosa - en solskenshistoria
Glömde ju bort dagens lilla solskenshistoria.
På VM:s sista dag fick äntligen japanerna sin efterlängtade medalj. Reiko Tosa tog brons i damernas maratonlopp. Hon låg länge med i täten, men ansiktet var plågat och hon började tappa. Medaljen kändes avlägsen. Den vilt hejande japanska publiken ville dock annat. De bar fram Reiko Tosa de sista kilometrarna. Hon sprang ikapp och förbi alla utom två och Japans första och enda medalj i mästerskapet var hemma.
Grattis Japan! Det var ni värda!
Vackert med löpning
Kan ni också tycka att det är vackert med löpning? Om inte så ta en titt på Allyson Felix och Jeremy Wariner, guldmedaljörer på 200 respektive 400 meter.
Att kunna springa så måste vara det närmaste en människa kan komma att flyga.
Att kunna springa så måste vara det närmaste en människa kan komma att flyga.
Land of the free and the home of the brave
Förresten, kändes det inte lite om de satt den amerikanska nationalsången på repeat idag. Vart man än tittade så var det jänkare högst upp på prispallen.
Nu är det slut
Jaha. Då var det slut. Friidrotts-VM. Och som vanligt infinner sig en känsla av tomhet. Det brukar bli så för mig när ett stort mästerskap är över. Det är så intensivt när det pågår, så mycket känslor och så plötsligt är allt bara slut. Vardagen tar vid som om ingenting hänt. Som om Sanna inte blivit bestulen på en medalj eller Klüft inte satt nytt europarekord i sjukamp.
Det började så bra med ett guld direkt. Precis som vi vant oss vid. Men sen var det nåt som gick snett. Medaljchans på medaljchans slutade i försmädliga fjärdeplatser eller pinsamma genomklappningar.
Ingen tvekan om att vi svenskar blivit bortskämda med friidrottsframgångar de senaste åren. Så bortskämda att vi nästan förväntar oss att medaljerna bara ska trilla in. Så enkelt är det naturligtvis inte. Det är bara att konstatera att marginalerna inte var på vår sida den här gången.
Ändå har vi inte gjort något dåligt VM. Carolina Klüft, Sanna Kallur, Johans Wissman och Mustafa Mohamed kan alla åka hem med huvudet högt. Några till får godkänt för sina insatser.
Men som vanligt är det också en hel del som underpresterar när det verkligen gäller. Linus Thörnblad är väl det bästa exemplet den här gången. Fast jag ser faktiskt Linus lite som ett undantag. Allt som oftast är det de sämre svenskarna, långt ifrån världseliten, som misslyckas. Som Hanna-Mia Person i stavhopp, Jessica Samuelsson i sjukamp och Gabriel Wallin i spjut. De tävlar utan någon som helst press i ett VM som borde vara enormt inspirerande, men är ändå inte ens nära sina personliga rekord. Jag tycker det är dåligt, jag tycker vi skickar för många blåbär.
Det pratas ofta om att vara där för att se och lära och jag kan köpa det. I vissa fall. Hanna-Mia Persson är snart 30, hon har hoppat stav i nio år och har ett pers på 4.36. Hon ska knappast till ett VM för att se och lära, jag tycker faktiskt inte hon ska dit alls. Jag har inget personligen emot Hanna-Mia, jag tycker bara hon är ett bra exempel på något som är lite för vanligt när vi ska skicka svenskar till stora mästerskap.
Hur som helst, jag ser fram emot OS Peking och vad våra friidrottare kan åstadkomma där. Känns som att det kan bli ett riktigt roligt mästerskap. Som om många då är ett år bättre och väldigt få ett år sämre.
Det började så bra med ett guld direkt. Precis som vi vant oss vid. Men sen var det nåt som gick snett. Medaljchans på medaljchans slutade i försmädliga fjärdeplatser eller pinsamma genomklappningar.
Ingen tvekan om att vi svenskar blivit bortskämda med friidrottsframgångar de senaste åren. Så bortskämda att vi nästan förväntar oss att medaljerna bara ska trilla in. Så enkelt är det naturligtvis inte. Det är bara att konstatera att marginalerna inte var på vår sida den här gången.
Ändå har vi inte gjort något dåligt VM. Carolina Klüft, Sanna Kallur, Johans Wissman och Mustafa Mohamed kan alla åka hem med huvudet högt. Några till får godkänt för sina insatser.
Men som vanligt är det också en hel del som underpresterar när det verkligen gäller. Linus Thörnblad är väl det bästa exemplet den här gången. Fast jag ser faktiskt Linus lite som ett undantag. Allt som oftast är det de sämre svenskarna, långt ifrån världseliten, som misslyckas. Som Hanna-Mia Person i stavhopp, Jessica Samuelsson i sjukamp och Gabriel Wallin i spjut. De tävlar utan någon som helst press i ett VM som borde vara enormt inspirerande, men är ändå inte ens nära sina personliga rekord. Jag tycker det är dåligt, jag tycker vi skickar för många blåbär.
Det pratas ofta om att vara där för att se och lära och jag kan köpa det. I vissa fall. Hanna-Mia Persson är snart 30, hon har hoppat stav i nio år och har ett pers på 4.36. Hon ska knappast till ett VM för att se och lära, jag tycker faktiskt inte hon ska dit alls. Jag har inget personligen emot Hanna-Mia, jag tycker bara hon är ett bra exempel på något som är lite för vanligt när vi ska skicka svenskar till stora mästerskap.
Hur som helst, jag ser fram emot OS Peking och vad våra friidrottare kan åstadkomma där. Känns som att det kan bli ett riktigt roligt mästerskap. Som om många då är ett år bättre och väldigt få ett år sämre.
Förhoppningar
Nu ska jag snart titta på damernas höjdfinal. Jag har inga som helst förväntningar. Lite förhoppningar har jag däremot, men det är inte alls samma sak.
Den perfekta hämnden
Har kommit på den perfekta hämnden för Sanna. En som ligger lite närmare i tiden än OS. För erkänn, inte vill vi vänta så länge.
Perry är fortfarande med och springer om jackpoten i Golden League. Slå henne där och snuva henne på pengarna.
Perry är fortfarande med och springer om jackpoten i Golden League. Slå henne där och snuva henne på pengarna.
Argare och argare
Sen jag såg tv-bilderna för första gången i går har jag bara blivit argare och argare och mer och mer övertygad. OM inte Perry varit inne och flaxat med sina ben på Sannas bana så hade vi haft en svensk medalj går.
Det är ju inte en centimeter det handlar om, snarare tio gånger så mycket. Hon är rejält utanför sin egen bana.
Om Sveriges protest kommit in i tid skulle hon väl ha blivit diskad? Förseelsen är ju hur tydlig som helst.
Kan inte tycka annat än att det är konstigt att tio minuter ska ha sån betydelse. Som om det efter 40 minuter inte spelar någon roll alls att man brutit mot reglerna.
Är det verkligen rimligt att man bara ska en halvtimme på sig att lämna in en protest?
Det är ju inte en centimeter det handlar om, snarare tio gånger så mycket. Hon är rejält utanför sin egen bana.
Om Sveriges protest kommit in i tid skulle hon väl ha blivit diskad? Förseelsen är ju hur tydlig som helst.
Kan inte tycka annat än att det är konstigt att tio minuter ska ha sån betydelse. Som om det efter 40 minuter inte spelar någon roll alls att man brutit mot reglerna.
Är det verkligen rimligt att man bara ska en halvtimme på sig att lämna in en protest?
Tio minuter för sent
Tio minuter. Hade protesten lämnats in tio minuter tidigare hade kanske Sanna trots allt fått sin välförtjänta medalj. TV-bilderna visar klart och tydligt hur Michelle Perry är inne på Sannas bana och hur de två stöter ihop, flera gånger. Jag vet att jag är långt ifrån objektiv i det här fallet, men jag har svårt att se hur Sanna inte skulle ha påverkats negativt av detta. Och om fjärdeplatsen kändes sur innan hur känns den då inte nu.
Jag hoppas innerligt att Sanna får sin revansch. Att sopa banan med Perry i OS nästa år hade varit ett bra sätt.
Jag hoppas innerligt att Sanna får sin revansch. Att sopa banan med Perry i OS nästa år hade varit ett bra sätt.
En omtumlande eftermiddag
Hon presterade bättre än hon någonsin gjort tidigare. Sprang sitt livs lopp. Ändå satt hon där efter finalen och grät. Ensam. Ingen som grattade eller kramade. Det var så att hjärtat ville gå i tusen bitar.
Sanna Kallur har blivit en av våra allra populäraste idrottare därför att hon är sig själv. I alla lägen. När hon är ledsen så gråter hon, när något är "svinkul" så skrattar hon. Vi älskar henne för hennes spontana personlighet.
Därför är det Sanna vi lider mest med idag. Inte Stefan Holm.
Holm blev också fyra. Inget VM-guld den här gången heller alltså. Vann gjorde Donald Thomas. Ni vet, basketkillen från Bahamas som bara hoppat höjd i två år och ännu inte lärt sig använda riktiga höjdhoppsskor. Nybörjaren som sprattlar likt en fisk varje gång han på något underligt sätt krånglar sig över ribban.
Klart det svider lite extra att få stryk av honom.
Vad Linus Thörnblad höll på med vet jag inte. Kan bara konstatera att det här med höjdhoppsansatser måste vara mer komplicerat än kärnfysik. Det som fungerade så bra i kvalet var som bortblåst idag. Finns det nån annan gren inom friidrotten där tekniken kommer och går på det där viset?
Höjdhopp har alltid varit lite av en gåta för mig.
Något som är lättare att begripa sig på är 400 m. Johan Wissman satte nytt svenskt rekord igen! För vilken gång i ordningen vet jag inte, det börjar bli svårt att hålla räkningen. Nu är han i VM-final och jag tror inte riktigt vi fattar hur stort det är.
Det har varit en omtumlande eftermiddag. Något av det värsta, men faktiskt även bästa jag varit med om i friidrottssammanhang.
Nu eller aldrig
Nu eller aldrig. Det är det som gäller för Stefan Holm idag. Ska det bli nåt VM-guld utomhus är det här i Osaka det måste komma.
Jag hoppas verkligen han tar det.
Visserligen har vi en svensk till med gulddrömmar, men Linus Thörnblad har en lång karriär framför sig. Hans tid kommer. Stefan däremot ser Peking nästa år som slutet på karriären.
Sex mästerskapsguld har det blivit hittills för Holm. Fem av dem är dock tagna inomhus och jag gissar att OS-guldet från 2004 betyder mer för honom än alla dessa tillsammans. Ett VM-guld idag hade inte kommit upp i nivå med OS-guldet, men det hade varit stort, riktigt stort.
Jag hoppas verkligen han tar det.
Även Sanna Kallur är på jakt idag. Nån guldmedalj blir det nog inte, den är vikt för amerikanskan Michelle Perry, men kanske ett silver. Kanske ett brons. Risken finns så klart också att det inte blir något alls. Finalen är ett riktigt getingbo. I semi var alla löpare inom 13 hundradelar. Tight som tusan med andra ord.
En VM-medalj för Sanna hade varit stort, riktigt stort.
Jag hoppas verkligen hon tar en.
Jag hoppas verkligen han tar det.
Visserligen har vi en svensk till med gulddrömmar, men Linus Thörnblad har en lång karriär framför sig. Hans tid kommer. Stefan däremot ser Peking nästa år som slutet på karriären.
Sex mästerskapsguld har det blivit hittills för Holm. Fem av dem är dock tagna inomhus och jag gissar att OS-guldet från 2004 betyder mer för honom än alla dessa tillsammans. Ett VM-guld idag hade inte kommit upp i nivå med OS-guldet, men det hade varit stort, riktigt stort.
Jag hoppas verkligen han tar det.
Även Sanna Kallur är på jakt idag. Nån guldmedalj blir det nog inte, den är vikt för amerikanskan Michelle Perry, men kanske ett silver. Kanske ett brons. Risken finns så klart också att det inte blir något alls. Finalen är ett riktigt getingbo. I semi var alla löpare inom 13 hundradelar. Tight som tusan med andra ord.
En VM-medalj för Sanna hade varit stort, riktigt stort.
Jag hoppas verkligen hon tar en.
Fyra igen
För bara några veckor sen hade det känts högst osannolikt att man skulle sitta här idag och hoppas på en medalj för Mustafa Mohamed. Men det var precis vad man gjorde.
Länge såg det också ut att gå vägen. Musse verkade stark och ledde med bara ett varv kvar. Då började de röra på sig. Kenyanerna. I mål var de alla tre före Musse. Fyra i EM förra året och fyra nu igen. Man brukar ju säga att tvåan är den första förloraren, men att bli fyra måste ändå vara det allra värsta. Händer det gång på gång är väl också risken stor att det börjar sätta sig i huvudet.
Man borde nog inte vara det, men jag är allt lite besviken. Tycker Musse förtjänade en medalj för sin offensiva satsning.
Sanna i sin första VM-final
Man kan ju inte annat än att älska SVT:s initiativ att sända friidrotts-VMs finalpass på webben! Nu har jag precis sett Sannas semifinal framför min dator här på jobbet. Hon vann, men jag hoppas hon kan springa snabbare imorgon. Det kommer att behövas.
Om en timme är det dags för Musse. Ska bli jättespännande!
Om en timme är det dags för Musse. Ska bli jättespännande!