That's it
Hon började som en liten blyg tjej från Bro som missade puttar med flit för att slippa hålla segertal. Hon slutade som världens genom tiderna bästa damgolfare, minst av allt rädd för att vinna men fortfarande med en stor del av den där lilla tjejen från Bro i sig.
Det är lite svårt att ta in, men nu är eran Annika Sörenstam över. Det känns sorgligt och redan väldigt tomt.
Någon comeback tror jag inte det blir. Därför är jag glad att jag tog chansen när jag fick den. När nyhetsredaktören på golf.se berättade att hon skulle göra en telefonintervju med Annika frågade jag på skoj om jag kunde få göra den istället. Mitt lilla skämt förvandlades snabbt till allvar.
Jag var fruktansvärt nervös och intervjun blev väl inte tidernas bästa, men jag har i alla fall pratat med Annika. För henne var det naturligtvis bara en av tusentals intervjuer hon gjort i sin karriär, för mig var det tio minuter jag aldrig kommer att glömma.
Jag frågade henne om framtiden och hon svarade:
- Jag har ingen aning om vad som händer 2009, jag tar en sak i sänder.
Nu vet vi hur det blir. En fantastisk golfkarriär avslutades i söndags. Det låter nog en aning klyschigt, men jag är glad att jag fick följa den.
Don't cry because it's over. Smile because it happened.
Det är lite svårt att ta in, men nu är eran Annika Sörenstam över. Det känns sorgligt och redan väldigt tomt.
Någon comeback tror jag inte det blir. Därför är jag glad att jag tog chansen när jag fick den. När nyhetsredaktören på golf.se berättade att hon skulle göra en telefonintervju med Annika frågade jag på skoj om jag kunde få göra den istället. Mitt lilla skämt förvandlades snabbt till allvar.
Jag var fruktansvärt nervös och intervjun blev väl inte tidernas bästa, men jag har i alla fall pratat med Annika. För henne var det naturligtvis bara en av tusentals intervjuer hon gjort i sin karriär, för mig var det tio minuter jag aldrig kommer att glömma.
Jag frågade henne om framtiden och hon svarade:
- Jag har ingen aning om vad som händer 2009, jag tar en sak i sänder.
Nu vet vi hur det blir. En fantastisk golfkarriär avslutades i söndags. Det låter nog en aning klyschigt, men jag är glad att jag fick följa den.
Don't cry because it's over. Smile because it happened.
Slutet närmar sig
Imorgon, strax efter halv sex slår Annika Sörenstam ut i sin sista LPGA-tävling någonsin.
Jag blir lite gråtmild när jag tänker på det.
Jag blir lite gråtmild när jag tänker på det.
Top ten reasons
Annika Sörenstam ser betydligt bekvämare ut på golfbanan än hos David Letterman.
Men ganska kul är det ändå. Självdistans brukar vara det.
Men ganska kul är det ändå. Självdistans brukar vara det.
Annikas presskonferens
Här kan ni läsa om vad Annika sa på presskonferensen där hon meddelade sitt beslut.
Jag grät när jag läste.
Jag grät när jag läste.
Det känns redan tomt
Ibland när jag slår på text-tv, jag gillar text-tv, brukar jag roa mig med att gissa vilka sportrubriker som kan tänkas finnas med på förstasidan. Ikväll var det naturligtvis givet. Henke tillbaka i landslaget.
Det fanns dock en rubrik till. En som man väl i och för sig gått och väntat på, men inte riktigt trott skulle komma just nu.
Annika Sörenstam slutar efter säsongen.
Det känns redan tomt. Få personer är lika stora som Annika i min värld. Som jag har älskat att se henne tävla.
För ett tag sen fick jag också chansen att intervjua henne. Jag är glad att jag tog den för fler tillfällen blir antagligen inte.
Jag har hennes autograf. Kanske dags att rama in den och sätta upp på väggen. Fast först ska jag njuta av resten av säsongen. Annikas sista.
Det fanns dock en rubrik till. En som man väl i och för sig gått och väntat på, men inte riktigt trott skulle komma just nu.
Annika Sörenstam slutar efter säsongen.
Det känns redan tomt. Få personer är lika stora som Annika i min värld. Som jag har älskat att se henne tävla.
För ett tag sen fick jag också chansen att intervjua henne. Jag är glad att jag tog den för fler tillfällen blir antagligen inte.
Jag har hennes autograf. Kanske dags att rama in den och sätta upp på väggen. Fast först ska jag njuta av resten av säsongen. Annikas sista.
Mycket golf
Jag skrev elva texter till golf.se förra veckan. Till sist sprutade det golftermer ur öronen på mig.
Den här vecka ska jag skriva tre texter, vilket känns mer rimligt. Det är dessutom om en intressantare tävling, Michelob Ultra Open på LPGA-touren. Dags för Annika att slå Ochoa? Om nu båda är med.. men det tror jag.
Den här vecka ska jag skriva tre texter, vilket känns mer rimligt. Det är dessutom om en intressantare tävling, Michelob Ultra Open på LPGA-touren. Dags för Annika att slå Ochoa? Om nu båda är med.. men det tror jag.
Sörenstam får passa på
I skrivande stund leder Annika Sörenstam veckans LPGA-tävling. Vore kul om hon kunde vinna. Som läget är nu känns det som om hon måste passa på när Ochoa inte är med.
Mexikanskan är, som Timo Lahtinen skulle sagt, "äckligt bra" för tillfället. Hon dominerar minst lika mycket som nånsin Sörenstam.
Ochoa visar inga svagheter och om inte Sörenstam, Pettersen, Webb och de andra höjer sig ett par snäpp kommer kampen om platsen som världsetta bli tämligen ointressant.
Det är lätt att föreställa sig hur frustrerande det måste vara för Annika. Hon har jobbat hårt för att ta sig tillbaka till världstoppen, är nästan tillbaka på sin gamla höga nivå, ändå är hon chanslös mot Lorena Ochoa...
Mexikanskan är, som Timo Lahtinen skulle sagt, "äckligt bra" för tillfället. Hon dominerar minst lika mycket som nånsin Sörenstam.
Ochoa visar inga svagheter och om inte Sörenstam, Pettersen, Webb och de andra höjer sig ett par snäpp kommer kampen om platsen som världsetta bli tämligen ointressant.
Det är lätt att föreställa sig hur frustrerande det måste vara för Annika. Hon har jobbat hårt för att ta sig tillbaka till världstoppen, är nästan tillbaka på sin gamla höga nivå, ändå är hon chanslös mot Lorena Ochoa...
Ochoa är grym
Ja, jäklar vilken utklassning hon bjöd på i sin säsongpremiär Lorena Ochoa. Seger med elva(!) slag före Annika Sörenstam.
Annika har börjat säsongen fantastiskt bra med en seger, en fjärdeplats och så nu en andraplats. Ändå lär hon tvingas upp på ännu högre nivåer i sitt spel för att ha en chans att matcha Ochoa.
Förresten är det lite skönt att fokus börjat flyttas från vinteridrotterna till mer sommarbetonade diton. Bortsett från Kallas seger i Tour de Ski har det varit en ganska medioker vinter sett med svenska ögon.
Annika har börjat säsongen fantastiskt bra med en seger, en fjärdeplats och så nu en andraplats. Ändå lär hon tvingas upp på ännu högre nivåer i sitt spel för att ha en chans att matcha Ochoa.
Förresten är det lite skönt att fokus börjat flyttas från vinteridrotterna till mer sommarbetonade diton. Bortsett från Kallas seger i Tour de Ski har det varit en ganska medioker vinter sett med svenska ögon.
Livet leker för världens bästa Sanna
USA var bättre på papperet och även i praktiken visade det sig. När det var dags för singlar så hade Europa som väntat inte en chans.
Ni får ursäkta mig, men fy fan vad jag hatar att se amerikanskor jubla i Solheim Cup-sammanhang. Inte blir det lättare av att den europeiska revanschen nog lär vänta på sig. USA:s framtid är redan i här i form av spelare som Gulbis, Creamer och Pressel. Jag vet inte riktigt vilka Europa ska kunna kontra med.
Helen Alfredsson, den europeiska kaptenen, grät. Tårar av besvikelse och trötthet trillade nedför kinderna när hon intervjuades av TV-sporten. Har jag sagt förut att jag tycker det är skönt med folk som visar känslor på det viset?
Att gråta när man är ledsen och skratta när man är glad är den naturligaste sak i världen. Fråga Sanna Kallur. Sanna grät efter fjärdeplatsen i VM, men nu skrattar hon igen. Så där med hela ansiktet som bara Sanna kan. Och det tror jag det. Idag satte hon nytt pers och sopade banan med resten av världseliten i den sista Golden League-tävlingen. Två ynka hundradelar fattades ned till Ludmila Engqvists svenska rekord. Nu är det väl inte längre nån som tvivlar på att Sanna kommer att slå det. Frågan är bara när.
Jag tror inte riktigt vi fattar hur stort det är att vi har en svensk tjej, lilla Sanna från Falun, som just nu totalt dominerar i en av friidrottens sprintgrenar. En tjej som dessutom fortfarande har båda fötterna på jorden och är sig själv i alla lägen. Lyser det igenom att jag gillar Kallur?
Om Sverige bara tar ett enda guld i OS i Peking nästa år så hoppas jag att det är Sanna som tar det. Jag är beredd att offra alla andra medaljer för det.
Ni får ursäkta mig, men fy fan vad jag hatar att se amerikanskor jubla i Solheim Cup-sammanhang. Inte blir det lättare av att den europeiska revanschen nog lär vänta på sig. USA:s framtid är redan i här i form av spelare som Gulbis, Creamer och Pressel. Jag vet inte riktigt vilka Europa ska kunna kontra med.
Helen Alfredsson, den europeiska kaptenen, grät. Tårar av besvikelse och trötthet trillade nedför kinderna när hon intervjuades av TV-sporten. Har jag sagt förut att jag tycker det är skönt med folk som visar känslor på det viset?
Att gråta när man är ledsen och skratta när man är glad är den naturligaste sak i världen. Fråga Sanna Kallur. Sanna grät efter fjärdeplatsen i VM, men nu skrattar hon igen. Så där med hela ansiktet som bara Sanna kan. Och det tror jag det. Idag satte hon nytt pers och sopade banan med resten av världseliten i den sista Golden League-tävlingen. Två ynka hundradelar fattades ned till Ludmila Engqvists svenska rekord. Nu är det väl inte längre nån som tvivlar på att Sanna kommer att slå det. Frågan är bara när.
Jag tror inte riktigt vi fattar hur stort det är att vi har en svensk tjej, lilla Sanna från Falun, som just nu totalt dominerar i en av friidrottens sprintgrenar. En tjej som dessutom fortfarande har båda fötterna på jorden och är sig själv i alla lägen. Lyser det igenom att jag gillar Kallur?
Om Sverige bara tar ett enda guld i OS i Peking nästa år så hoppas jag att det är Sanna som tar det. Jag är beredd att offra alla andra medaljer för det.
Mycket rött första dagen
Det var mycket rött på tavlorna i Solheim Cup i går, precis som jag hade förväntat mig. Jag tycker USA har ett klart bättre lag än Europa.
Europa lyckades dock utjämna ett par av matcherna i slutet vilket gjorde att USA:s överläge bara blev en poäng efter första dagens spel.
Absoluta höjdpunkten var naturligtvis Laura Davies fantastiska par på 16:e. Utslaget gick långt åt h*****e ut i skogen, bollen verkade i det närmaste ospelbar där den låg i en slänt. Laura tvekade dock inte, hon drämde på med hela sina tyngd och lyckades på något vis få upp bollen i närheten av green. Den efterföljande chippen sänkte hon. Chockade amerikanskor misslyckades trots betydligt bättre utgångsläge med att göra par. Europa vann hålet och utjämnade matchen. Där har ni Solheim Cup i ett nötskal. Ångrar lite att jag bestämde mig för att inte åka dit.
**************************
Snart dags att bege sig till idrottshallen för att se Lugi-Sävehof.
Europa lyckades dock utjämna ett par av matcherna i slutet vilket gjorde att USA:s överläge bara blev en poäng efter första dagens spel.
Absoluta höjdpunkten var naturligtvis Laura Davies fantastiska par på 16:e. Utslaget gick långt åt h*****e ut i skogen, bollen verkade i det närmaste ospelbar där den låg i en slänt. Laura tvekade dock inte, hon drämde på med hela sina tyngd och lyckades på något vis få upp bollen i närheten av green. Den efterföljande chippen sänkte hon. Chockade amerikanskor misslyckades trots betydligt bättre utgångsläge med att göra par. Europa vann hålet och utjämnade matchen. Där har ni Solheim Cup i ett nötskal. Ångrar lite att jag bestämde mig för att inte åka dit.
**************************
Snart dags att bege sig till idrottshallen för att se Lugi-Sävehof.
Stackars Annika...
Så här sa Annika idag efter ny runda utan en enda birdie.
- Jag vet inte hur länge jag orkar ha tålamod och hålla motivationen uppe.
Inte helt oväntade ord.
- Jag vet inte hur länge jag orkar ha tålamod och hålla motivationen uppe.
Inte helt oväntade ord.
Inget varar för evigt
Åskådarleden var täta, caddien Terry McNamara vandrade troget vid hennes sida, namnet, bara förnamnet så klart, stod på bagen. Vid en snabb anblick hade man lätt kunnat tro att allt var som vanligt. Det var det inte.
Det var inte den Annika vi vant oss vid att se, inte den Annika som skämt bort oss med exempellösa framgångar under mer än ett decennium. På andra sidan de blå repen vandrade en blek kopia av en tjej som för inte så länge sen var bäst i världen.
Man kunde se frustrationen i hennes ögon och kroppsspråk. Van vid att ligga i täten, nu rejält på efterkälken. Att vilja, men inte längre kunna. Det finns något tragiskt i att se en idrottare som varit bäst försöka hantera att bara vara en medelmåtta. Jag vill gärna tro att det var en engångsföreteelse, att hon bara hade en dålig dag på jobbet, men jag har svårt att riktigt övertyga mig själv.
Inget varar för evigt. Inte ens Annika Sörenstam.
Jag tror inte Annika kan hantera att vara en i mängden. I alla fall inte speciellt länge. Vinnarskallar tenderar vara dåliga på det. Annika vill fajtas i toppen. Inte bara i bland, utan vecka efter vecka. Det är ju jämnheten, den höga lägstanivån som varit hennes adelsmärke. Träffa fairways, träffa greener, minimera misstagen, nöta, tråka ut sina motståndare. Tävling efter tävling. År efter år.
Jag vet inte vad Annika kommer att göra nu. Hon säger själv att hon vill tillbaka, att skadan motiverat henne att fortsätta. Vet inte riktigt vad jag ska tro. Jag hoppas nästan, men bara nästan, att hon istället väljer att tacka för sig. För vem skulle kunna klandra henne? Hon förtjänar att få ställa in klubborna i garaget, sätta sig tillrätta i soffan, lägga upp fötterna på bordet och tänka:
- Det där gjorde jag faktiskt riktigt bra. Jag gav allt och jag blev bäst. Ingen kan någonsin ta ifrån mig det.
Just nu slits jag mellan en önskan att få se henne prestera på topp igen och en rädsla för att behöva uppleva fler dagar som idag.
Lyckligtvis är det inte jag som ska fatta beslutet.
Och det spelar ingen roll om det blir i år eller längre fram. Den dag hon förkunnar att det är slutspelat kommer jag rama in min Annika-autograf, tacka för underhållningen och vara glad för att jag fått uppleva en av de mest framgångsrika svenska idrottskarriärerna någonsin.
Nu ska jag gå och sätta mig i skamvrån. Jag har använt ordet medelmåtta i en text om Annika Sörenstam. Borde vara fängelsestraff på det.
Det var inte den Annika vi vant oss vid att se, inte den Annika som skämt bort oss med exempellösa framgångar under mer än ett decennium. På andra sidan de blå repen vandrade en blek kopia av en tjej som för inte så länge sen var bäst i världen.
Man kunde se frustrationen i hennes ögon och kroppsspråk. Van vid att ligga i täten, nu rejält på efterkälken. Att vilja, men inte längre kunna. Det finns något tragiskt i att se en idrottare som varit bäst försöka hantera att bara vara en medelmåtta. Jag vill gärna tro att det var en engångsföreteelse, att hon bara hade en dålig dag på jobbet, men jag har svårt att riktigt övertyga mig själv.
Inget varar för evigt. Inte ens Annika Sörenstam.
Jag tror inte Annika kan hantera att vara en i mängden. I alla fall inte speciellt länge. Vinnarskallar tenderar vara dåliga på det. Annika vill fajtas i toppen. Inte bara i bland, utan vecka efter vecka. Det är ju jämnheten, den höga lägstanivån som varit hennes adelsmärke. Träffa fairways, träffa greener, minimera misstagen, nöta, tråka ut sina motståndare. Tävling efter tävling. År efter år.
Jag vet inte vad Annika kommer att göra nu. Hon säger själv att hon vill tillbaka, att skadan motiverat henne att fortsätta. Vet inte riktigt vad jag ska tro. Jag hoppas nästan, men bara nästan, att hon istället väljer att tacka för sig. För vem skulle kunna klandra henne? Hon förtjänar att få ställa in klubborna i garaget, sätta sig tillrätta i soffan, lägga upp fötterna på bordet och tänka:
- Det där gjorde jag faktiskt riktigt bra. Jag gav allt och jag blev bäst. Ingen kan någonsin ta ifrån mig det.
Just nu slits jag mellan en önskan att få se henne prestera på topp igen och en rädsla för att behöva uppleva fler dagar som idag.
Lyckligtvis är det inte jag som ska fatta beslutet.
Och det spelar ingen roll om det blir i år eller längre fram. Den dag hon förkunnar att det är slutspelat kommer jag rama in min Annika-autograf, tacka för underhållningen och vara glad för att jag fått uppleva en av de mest framgångsrika svenska idrottskarriärerna någonsin.
Nu ska jag gå och sätta mig i skamvrån. Jag har använt ordet medelmåtta i en text om Annika Sörenstam. Borde vara fängelsestraff på det.
Damgolfarna bryter ny mark
Det är inte jätteofta jag håller med Patrick Ekwall till 100%, men den här gången gör jag verkligen det. I sin blogg skriver han att han är för nolltolerans på våra fotbollsarenor.
Jag kan bara instämma. Är man full ska man inte få komma in, om man beter sig illa när man är inne ska man bli utkastad med huvudet före och helst avstängd så länge att man måste ta färdtjänst nästa gång man får gå på fotboll igen.
Det som var skönt med gårdagens debacle på Söderstadion var att syndaren snabbt blev utpekad av andra i klacken.
Det är tydligen färdigspelat i Malmö för Litmanen. Han säger att han tycker det är tråkigt att han inte kan spela mer för MFF i år. Vaddå mer?! Han har väl inte spelat en enda sekund i år?
************************************
Damgolfarna bröt ny mark i dag när British Open på St Andrews inleddes. Kvinnor har fått spela banan tidigare, men däremot är det förrän nu som de släppts in klubbhuset. Jag behöver inte skriva vad jag tycker om det. Det fattar ni ändå.
En rätt okänd svenska, Louise Friberg, svarade för en riktigt bra förstarunda och ligger tvåa. En fantastisk prestation så klart. Tror dock hon får det betydligt tuffare imorgon när det för hennes del är spel på eftermiddagen som gäller. Då har det i vanliga fall börjat blåsa och de skotska vindarna är inte att leka med.
Vilken kamp!
Inget bloggande på två hela dagar. Undrar om någon saknat mig... Kan inte vara många i så fall. En riktigt bra dag har jag 30 besökare här i bloggen. Det är lite, jag vet. Idioten Alex Schulman har över 100 000 på sin... Fast jag ska inte säga nåt, jag är faktiskt en av de som bidrar till att göra just hans blogg till Sveriges största. Fråga mig inte varför, för jag har nog inget riktigt bra svar.
Nog om det, såg ni avslutningen av British Open idag? Vilken kamp det var mellan Sergio Garcia och Padraig Harrington! Det var så spännande att jag nästan kissade på mig. Bokstavligen. Det var faktiskt omöjligt att lämna TV:n innan Garcia slagit sin sista putt på 18:e. Toabesöket fick helt enkelt vänta.
Det var golf när det är som allra bäst. Göran Zachrisson vräkte ur sig mer obegripliga kommentarer än någonsin och de små marginalerna var inte bara en klyscha utan ett högst påtagligt faktum. Sergio Garcia lär ha svårt att släppa de där marginalerna när han ska försöka sova ikväll... En millimeter, mycket mer kan det inte ha varit som skillde honom från sin första major-seger i karriären.
Nu var det istället Harrington som fick vinna. Var det nån som trodde det efter att han slagit i vattnet två gånger på sista hålet? Jag gjorde det i alla fall inte. Starkt att samla ihop sig och starkt att våga spela på säkerhet på slutet.
Jag höll på Garcia, men har absolut ingenting emot att Padraig Harrington vann. Det var åtta år sen en europe vann en major sist. Gillar att se amerikanerna får stryk...
En europeisk succé, men knappast någon svensk. Alla de stora namnen floppade. Egentligen bara doldisen Pelle Edberg som kan få beröm för sin insats. Tolva i sitt första British Open! Riktigt, riktigt bra!
Henrik Stenson inte bara spelade dålig golf, han skämde också ut sig genom att slå sönder en tee-kula. Lite lite sömn för den nyblivna pappan kanske?
******************************
Senaste ryktena säger att Ljungberg ska till West Ham. Låter bra tycker jag.
******************************
Imorgon. Tillbaka till jobbet.
Nog om det, såg ni avslutningen av British Open idag? Vilken kamp det var mellan Sergio Garcia och Padraig Harrington! Det var så spännande att jag nästan kissade på mig. Bokstavligen. Det var faktiskt omöjligt att lämna TV:n innan Garcia slagit sin sista putt på 18:e. Toabesöket fick helt enkelt vänta.
Det var golf när det är som allra bäst. Göran Zachrisson vräkte ur sig mer obegripliga kommentarer än någonsin och de små marginalerna var inte bara en klyscha utan ett högst påtagligt faktum. Sergio Garcia lär ha svårt att släppa de där marginalerna när han ska försöka sova ikväll... En millimeter, mycket mer kan det inte ha varit som skillde honom från sin första major-seger i karriären.
Nu var det istället Harrington som fick vinna. Var det nån som trodde det efter att han slagit i vattnet två gånger på sista hålet? Jag gjorde det i alla fall inte. Starkt att samla ihop sig och starkt att våga spela på säkerhet på slutet.
Jag höll på Garcia, men har absolut ingenting emot att Padraig Harrington vann. Det var åtta år sen en europe vann en major sist. Gillar att se amerikanerna får stryk...
En europeisk succé, men knappast någon svensk. Alla de stora namnen floppade. Egentligen bara doldisen Pelle Edberg som kan få beröm för sin insats. Tolva i sitt första British Open! Riktigt, riktigt bra!
Henrik Stenson inte bara spelade dålig golf, han skämde också ut sig genom att slå sönder en tee-kula. Lite lite sömn för den nyblivna pappan kanske?
******************************
Senaste ryktena säger att Ljungberg ska till West Ham. Låter bra tycker jag.
******************************
Imorgon. Tillbaka till jobbet.
Ingen major för Fasth
British Open inleddes idag. Niclas Fasth som jag trott stenhårt på gjorde en riktigt dålig runda och är (tror jag) sämst av svenskarna och hela tio slag efter ledaren. Det blir ingen major för Niclas den här gången heller.
*******************
Ser på Sportnytt nu att dansken Rasmussen som leder Tour de France missat att rapportera till dopningskontrollanterna och fått två varningar för detta. Tänk att det alltid finns nåt att skylla på i de lägena. Rasmussen valde att lägga skulden på posten.
*******************
Ser på Sportnytt nu att dansken Rasmussen som leder Tour de France missat att rapportera till dopningskontrollanterna och fått två varningar för detta. Tänk att det alltid finns nåt att skylla på i de lägena. Rasmussen valde att lägga skulden på posten.
En hel del golf
En rätt elak sommarförkylning har haft mig i ett envist grepp de senaste två veckorna. Idag var jag äntligen pigg nog att sticka ut och springa igen. Förvånande nog kändes inte löpningen värre än vanligt.
Det kan tolkas på två sätt.
1. Jag var på botten redan innan förkylningen. Kunde således inte bli sämre.
2. Jag har lyckats behålla den lilla kondition jag hade under det ofrivilliga uppehållet.
Jag tror och hoppas på alternativ två.
****************************
På torsdag börjar British Open (för herrar). Ska bli riktigt spännande att se vad svenskarna kan åstadkomma där. Det är många som spelat bra de senaste veckorna. Bäst rankad av de blågula är Henrik Stenson, men jag tror mer på Niclas Fasth. Stenson är nybliven pappa, dottern Lisa föddes den 1:a juli. Känns som om British Open kommer lite i andra hand för honom... Näe, jag sätter alltså hellre en peng på Fasth. Han är fylld till bristningsgränsen med självförtroende efter det fina spel han presterat i år.
I början på augusti är det dags för damerna att spela samma tävling. För första gången någonsin avgörs den på the Old Course, St Andrews, golfens vagga. På tiden va?
Finns en del att se fram emot när det gäller golf även här på hemmaplan. Veckan efter damernas British Open spelas Annikas egen tävling, Scandinavian TPC, på Barsebäck. En dryg månad senare, 14-16 september smäller det på Tylösand utanför Halmstad. Det är en av mina absoluta favorittävlingar, Solheim Cup, som återigen avgörs på svensk mark.
Jag har förresten länge väntat på att få se nån "ny" svenska spela bra på LPGA-touren. Nu verkar det vara dags. Linda Wessberg ligger trea med bara några hål kvar att spela i veckans tävling. Linda har länge varit bra på Europatouren, kanske är hon redo att ta nästa steg nu.
**********************
Har det någonsin snackats så mycket om Manchester City som nu? Kul för lillebror att få lite uppmärksamhet...
Tror det var TV4-sporten som hade en ganska intressant genomgång av City's trupp som den ser ut i dagsläget. Inget som får konkurrenterna att göra i byxorna direkt. Svennis och Backe har ett tufft jobb framför sig.
Det kan tolkas på två sätt.
1. Jag var på botten redan innan förkylningen. Kunde således inte bli sämre.
2. Jag har lyckats behålla den lilla kondition jag hade under det ofrivilliga uppehållet.
Jag tror och hoppas på alternativ två.
****************************
På torsdag börjar British Open (för herrar). Ska bli riktigt spännande att se vad svenskarna kan åstadkomma där. Det är många som spelat bra de senaste veckorna. Bäst rankad av de blågula är Henrik Stenson, men jag tror mer på Niclas Fasth. Stenson är nybliven pappa, dottern Lisa föddes den 1:a juli. Känns som om British Open kommer lite i andra hand för honom... Näe, jag sätter alltså hellre en peng på Fasth. Han är fylld till bristningsgränsen med självförtroende efter det fina spel han presterat i år.
I början på augusti är det dags för damerna att spela samma tävling. För första gången någonsin avgörs den på the Old Course, St Andrews, golfens vagga. På tiden va?
Finns en del att se fram emot när det gäller golf även här på hemmaplan. Veckan efter damernas British Open spelas Annikas egen tävling, Scandinavian TPC, på Barsebäck. En dryg månad senare, 14-16 september smäller det på Tylösand utanför Halmstad. Det är en av mina absoluta favorittävlingar, Solheim Cup, som återigen avgörs på svensk mark.
Jag har förresten länge väntat på att få se nån "ny" svenska spela bra på LPGA-touren. Nu verkar det vara dags. Linda Wessberg ligger trea med bara några hål kvar att spela i veckans tävling. Linda har länge varit bra på Europatouren, kanske är hon redo att ta nästa steg nu.
**********************
Har det någonsin snackats så mycket om Manchester City som nu? Kul för lillebror att få lite uppmärksamhet...
Tror det var TV4-sporten som hade en ganska intressant genomgång av City's trupp som den ser ut i dagsläget. Inget som får konkurrenterna att göra i byxorna direkt. Svennis och Backe har ett tufft jobb framför sig.
Tjänster och gentjänster
Har precis suttit och tittat på kronprinsessan Victorias födelsedagsfirande från Öland. Carola var där och sjöng. Jag har alltid gillat Carola. Jag var sex år när hon vann både melodifestivalen och mitt hjärta med "Främling".
Hon var min första stora idol.
Den här gången kunde jag dock inte låta bli att irritera mig. MÅSTE hon få allt hon sjunger att låta så förbannat frireligiöst?! Jag fick en obehaglig känsla av att befinna mig mitt i ett Livets Ord-möte under hennes framträdande ikväll. Usch.
*****************
Blev en golfrunda med mamma innen kvällens tv-tittande. Jag spelade utan varken hjärna eller hjärta och resultatet blev därefter. Var lite förbannad när vi slog ut på första hålet. Drivern satt perfekt och jag tänkte "fan det här med ilska verkar ju funka bra på golfbanan". Full av tillförsikt ställde jag upp mig för nästa slag, redo att banka skiten ur bollen. Sorkdödaren jag åstadkom fräste väl fram en femtio meter innan den la sig tillrätta i ruffen på högersidan. Resten av rundan fortsatte i samma stil.
Ilska funkar INTE när man spelar golf. I alla fall inte för mig.
Varför jag var så arg? Jag var fruktansvärt besviken på en person som jag verkligen tycker att jag ställt upp för, mycket mer än man egentligen kunnat begära. Nu bad jag om en gentjänst och det var inte populärt, bara så hemskt besvärligt. Fy fan för sånt.
Comeback av Sörenstam
Sörenstam har spelat första rundan i sin comeback-tävling. Hon gick runt på par och det låter ju stabilt. Scorekortet vittnade dock om något annat. Fem birdies och lika många bogeys är inte Annika-spel direkt.
Äntligen Tutta!
Ja, hon kallas faktiskt så Suzann Pettersen, den norska golftjejen. I helgen vann hon äntligen sin första LPGA-tävling. Hon har varit nära många gånger innan, men presterat som sämst när det gällt som mest. Den här gången höll hon hela vägen. Ketchupeffekt?
Jag har haft förmånen att se Suzann spela några gånger. En gång minns jag extra väl.
Solheim Cup på Barsebäck 2003.
Europa mot USA.
Annika och Suzann spelar bästboll mot amerikanskorna Kelly Robbins och Laura Diaz. De är fyra ner med fem hål kvar att spela.
Fyra hål senare är underläget inhämtat och det är helt jämnt inför sista hålet.
På 18:e green, inför mångdubbla åskadårled sätter Pettersen en fyrameters birdieputt för seger i matchen.
Ett tillfälle som lätt går in på min fem-i-topp-lista över bästa på-plats-upplevda idrottsögonblick.
Jag har haft förmånen att se Suzann spela några gånger. En gång minns jag extra väl.
Solheim Cup på Barsebäck 2003.
Europa mot USA.
Annika och Suzann spelar bästboll mot amerikanskorna Kelly Robbins och Laura Diaz. De är fyra ner med fem hål kvar att spela.
Fyra hål senare är underläget inhämtat och det är helt jämnt inför sista hålet.
På 18:e green, inför mångdubbla åskadårled sätter Pettersen en fyrameters birdieputt för seger i matchen.
Ett tillfälle som lätt går in på min fem-i-topp-lista över bästa på-plats-upplevda idrottsögonblick.
Tronskifte
Framtiden är här. Nu i veckan kom det väntade tronskiftet. Mexikanskan Lorena Ochoa tog över förstaplatsen på golfens rankinglista. En plats som Annika Sörenstam abonnerat på sedan listan instiftades för tre år sedan.
Med största sannolikhet lär Annika fortsätta att tappa placeringar. Diskbråcksskadan håller henne borta från golfbanorna ytterligare ett tag och när (eller om!) hon kommer tillbaka har hon deklarerat att det är de stora tävlingarna som gäller.
Jag tror att Annika gör ett seriöst försök att ta sig tillbaka. MEN om hon inte får med sig resultaten i någon av årets tre återstående majortävlingar tror jag knappast att det blir någon ny satsning till nästa år. Annika vill inte vara en i mängden och helt ärligt ser jag hellre att hon slutar än blir just det. Finns det verkligen mer att bevisa? Själv pratar hon fortfarande om en grand slam (vinna alla fyra majors under samma år), men inte ens när hon var som bäst kändes det som en realistisk målsättning.
Det som bekymrar mig lite är höstens Solheim Cup. Efter succén på Barsebäck 2003 tilldelades Sverige även årets tävling. Denna gång är spelplatsen Halmstad. Banan är fantastiskt fin och Halmstad kan säkert åstadkomma ett arrangemang i klass med det på Barsebäck. Men vad betyder det för publiksiffrorna om Sörenstam inte är med?
Det må vara en tävling mellan Europa och USA, men blod är tjockare än vatten och sjävklart vill vi se så många svenskor som möjligt i det Europeiska laget. 2005 avgjordes Solheim Cup på Crooked Stick Golf Club i Carmel Indiana. Då hade Sverige fyra spelare med i laget. Som mest har vi haft sex. Återstår att se hur många det blir i år.
Med största sannolikhet lär Annika fortsätta att tappa placeringar. Diskbråcksskadan håller henne borta från golfbanorna ytterligare ett tag och när (eller om!) hon kommer tillbaka har hon deklarerat att det är de stora tävlingarna som gäller.
Jag tror att Annika gör ett seriöst försök att ta sig tillbaka. MEN om hon inte får med sig resultaten i någon av årets tre återstående majortävlingar tror jag knappast att det blir någon ny satsning till nästa år. Annika vill inte vara en i mängden och helt ärligt ser jag hellre att hon slutar än blir just det. Finns det verkligen mer att bevisa? Själv pratar hon fortfarande om en grand slam (vinna alla fyra majors under samma år), men inte ens när hon var som bäst kändes det som en realistisk målsättning.
Det som bekymrar mig lite är höstens Solheim Cup. Efter succén på Barsebäck 2003 tilldelades Sverige även årets tävling. Denna gång är spelplatsen Halmstad. Banan är fantastiskt fin och Halmstad kan säkert åstadkomma ett arrangemang i klass med det på Barsebäck. Men vad betyder det för publiksiffrorna om Sörenstam inte är med?
Det må vara en tävling mellan Europa och USA, men blod är tjockare än vatten och sjävklart vill vi se så många svenskor som möjligt i det Europeiska laget. 2005 avgjordes Solheim Cup på Crooked Stick Golf Club i Carmel Indiana. Då hade Sverige fyra spelare med i laget. Som mest har vi haft sex. Återstår att se hur många det blir i år.