En liten blogg om sport

Vi är många golfälskare som länge gått och väntat på en svensk seger i en major. På herrsidan alltså. Parnevik har varit nära några gånger, men fallit på målsnöret. I natt vann Henrik Stenson matchspels-VM och gick upp på femte(!) plats på världsrankingen. Match-VM är ingen major, men det är det största en svensk herrgolfare någonsin vunnit. Jag hoppas innerligt att min bror får fel och att Henrik inte drabbas av pappasyndromet (han blir ju pappa i sommar). Då tror jag Stenson blir förste svensk att vinna en major.

Återstår att se när comhem ska komma överens med Viasat och ta med nya kanalen Viasat Golf i sitt utbud...

************************

En annan het svensk idrottare är Charlotte Kalla. Jag pallade inte släpa mig upp kvart i sex i går morse för att se damernas skiathlon, men det var kul att i efterhand höra om Kallas framfart. På tisdag morgon är det dags för damernas 10 km fristil, Kallas favoritdistans. Då får det nog bli tidig väckning.

************************

Boken "Stefan Holm - höjdhoppare" har legat ett par veckor i bokhyllan i väntan på att bli läst. Kändes helt rätt att plocka fram den igår kväll. Två killar över 2.38 i ett SM! Får vi någonsin se det igen?

Funderar också lite på vad Holm betytt och betyder för Linus Törnblads utveckling som höjdhoppare. Ganska mycket inbillar jag mig. Kanske gäller även det motsatta... Hade Stefan Holm kunnat ta sig tillbaka till den absoluta världstoppen utan Linus?

Apropå böcker så har jag precis läst Tina Nordlunds självbiografiska "Genom helvetet". Det är en öppen och skrämmande bok, en påminnelse om att saker och ting inte alltid är så som man tror. Den handlar om en fantastisk idrottskarriär som på grund av anorexia får ett mycket abrupt slut.

Det går dock rykten om att Tina Nordlund inte alls var sjuk i anorexi. Hon skriver själv om dessa rykten i boken och jag har även hört dem från andra håll. Jag vet inte vad som är sant och inte, men jag vet så mycket om ätstörningar att man kan vara sjuk utan att se sjuk ut. Att påstå att Tina ljuger därför att hon inte var smal nog att passa in på den stereotypa bilden av en människa som är sjuk i anorexi tycker jag är att gå för långt. Jag har dessutom väldigt svårt att förstå varför man skulle fantisera ihop en sån här historia. Ett sjukligt behov av uppmärksamhet? Det känns osannolikt med tanke på att Tina Nordlund är en av de mest uppmärksammade damfotbollsspelare vi någonsin haft i Sverige. Hon behövde knappast mer av den varan.

Näe, jag väljer att tro att det som står i boken är hemskt, men sant och att ryktena helt enkelt har sin grund i okunskap.

Det var alldeles pintjockt med sport i TV-rutan igår kväll. GE-galan på fyran och Champions League på sexan och Viasat Sport-kanalerna.

Tyvärr blev det inte så kul som jag tänkt mig.

Lille-Manchester United var riktigt usel match. I det vita bortastället var United-spelarna verkligen bara bleka kopior av sig själva. Vet inte om man ska säga att det var ett ögonblick av genialitet (Giggs) eller ett av dumhet (Lilles målvakt) som räddade United.

GE-galan var inte heller kul. Detta trots många svenska grensegrar, sex stycken blev det väl till sist. Kanske är det så enkelt att friidrott inomhus inte känns som att det är riktigt på allvar. Att två av de största glädjespridarna, Kajsa och Carro, precis som United-spelarna bara var bleka kopior av sig själva gjorde inte saken bättre.

Jag är faktiskt lite bekymrad över Carolina Klüft. Det känns som att hon tappat gnistan. Händer inget radikalt tror jag hon får stryk i femkampen i EM.

Till sist vill jag bara säga att jag hoppas att Valencia spelar sk***n ur Inter ikväll.

Anja är VM:s odiskutabla drottning. En drottning, men ingen diva. Sliten efter intensivt tävlande och med en lätt förkylning i kroppen hade väl ingen sagt nåt om Anja inte kommit till start i lagtävlingen. Nu gjorde hon det ändå och passade på att bli historisk samtidigt.

I och med dagens silver blev det fem medaljer på sex starter för Anja. Rekord så klart. Men som jag skrev i förra inlägget, superlativen i är slut.

En medalj i lagtävlingen värderas än så länge inte lika högt som en individuell medalj. Det kan jag väl förstå, men visst var silvret värt lite mer glädje än den som Markus Larsson visade upp efteråt.  Den killen verkar lite för allvarlig för sitt eget bästa.

Gissar att Anna Ottosson var gladare. Det känns lite som att det här var hennes medalj. Både för att det var hennes sista start i ett mästerskap och för att hon var den som stod för den bästa prestationen i det svenska laget. Fyra och etta i sina heat. Det var flera snäpp bättre än i alla fall jag hade förväntat mig. Nu kan Anna dra sig tillbaka med ett OS-brons och ett VM-silver på meritlistan. Det är faktiskt inte så illa pinkat.

SVT har kostat på sig att spexa till det lite nu i slutet på VM. Pillans "Ola ritar"-analys av Stig Strands målgång i veterantävlingen var klockren. Man följde upp med att låta Anja agera reporter och intervjua Anna Ottosson inför lagtävlingens slalomdel. Skönt när det inte måste vara så himla allvarligt hela tiden och tänk så mycket lättare och roligare det är när stjärnorna har ett sånt avspänt förhållande till media.

Apropå det så funderar jag på om jag pallar skriva nåt inlägg om Zlatans fortsatta nej tack till landslaget. Antagligen kommer jag inte kunna låta bli.

Jag klarade det inte den här gången heller. När Anja körde andra åket i slalomen satt jag på toa med händerna över öronen och räknade sekunderna tills det skulle vara säkert att gå ut igen. Hjärtat bankade febrilt och just i det ögonblicket kändes det som att ingenting i världen var viktigare än hur det skulle gå för Anja.

Fånigt? Absolut. Sjukt? Ja, antagligen.

Vet helt ärligt inte när jag såg Anja göra ett andraåk i ett mästerskap sist. Eller Pernilla Wiberg heller för den delen.

Fördelen med min "metod" är att jag slipper se när de misslyckas. Nackdelen  är så klart att jag inte heller får se när de lyckas, i alla fall inte förrän i efterhand.

Nog om mina små egenheter.

Slalomtävlingarna blev annars inte riktigt vad vi tänkt oss. Framför allt herrtävlingen hade vi ju sett fram emot som hela mästerskapets höjdpunkt. Det var ju då "världens bästa landslag" skulle göra succé. Nu blev istället hela tävlingen en parodi, en uppvisning i konsten att inte ta sig ner för en slalombacke. Jag tycker visst att banan i ett VM ska vara utslagsgivande, men när hälften av åkarna kör ur så är det nåt som är fel. Det var inte roligt och det säger jag inte bara för att svenskarna tillhörde dem som misslyckades. Tur i alla fall att det ändå var rätt kille som vann, Super-Mario stod säkert på skidorna och var snabbast i båda åken.

 På damsidan var Therese Borssén det största svenska hoppet, i alla fall innan Anjas show tog fart. Borssén verkade dock tagen av stundens allvar, fegade istället för att satsa och hamnade på en sjundeplats som var bortglömd i samma ögonblick som det var klart att Anja tagit ännu en medalj.

Anja ja. Känns som att jag borde skriva nåt mer om henne, men när jag kollade i mitt superlativs-förråd så var det redan uttömt. Ord känns ändå lite överflödiga, tre guld och ett brons talar ganska bra för sig själv.

Äntligen lite goda nyheter för det svenska landslaget i fotboll. Kaptenen är på benen igen! Han blev dessutom matchhjälte i comebacken efter ett riktigt snyggt mål! Snälla, Freddie, se nu till att hålla dig hel ett tag. Landslagsskutan behöver sin kapten!

Läste på fotbollskanalen.se igår att Ronaldo skulle vara på väg bort från Manchester United. Det stod att Hugo Viana, en annan portugiskisk landslagsspelare, sagt att Ronaldo inte skulle stanna i United speciellt länge till utan snart återfinnas i en viktigare klubb.

Ursäkta mig, men hela påståendet faller ju på sin egen orimlighet. Det finns väl ingen viktigare klubb än Manchester United!? Idag kom således en ny artikel: "Lagkamraten förnekar Ronaldo-uttalande".

Nä, tyvärr tror jag väl att det ligger ganska mycket sanning i det som Viana påstods ha sagt. Lite känns det som att United har haft Ronaldo på lånad tid. Det var ju tveksamt om han ens skulle komma tillbaka till klubben efter VM. Barcelona eller Real ligger väl som vanligt nära tillhands nu, andra, men inte viktigare klubbar än United.

Fick höra att Björn Ferry idag sa att Carl-Johan Bergman åker som en röv. Han sa det som nåt positivt.

Hur åker man som en röv?

Uselt skytte, men vilken skidåkning! ACO var 1.14(!) snabbare i spåret än näst bäste åkare. Grymt!

Fortfarande lever förhoppningarna om ett svenskt guld i skidskytte-vm. Idag är det mixed-stafett. Sverige tar den på allvar och ställer upp med bästa möjliga lag. Detta till skillnad från Norge och Tyskland som vilar flera av sina toppåkare. Kanske borde ACO också fått vila för att ge henne bästa möjliga chans i lördagens masstart.

Det var träninglandskamp i fotboll igår. Egypten-Sverige. Jag hade glömt bort att det var match och missade (slapp!?) de första fyrtio minuterna. Sen tog min soffa en knockoutseger över fotbollen och jag sov bort större delen av andra halvlek. Var i alla fall vaken när Egypten gjorde 2-0. Snyggt mål. Obefintligt försvarsspel.

Det kan väl inte bara vara jag som tycker det är extremt tråkigt och ointressant med dessa träningslandskamper. Vi spelar sällan för att inte säga aldrig med bästa laget. Visst kan det vara viktigt att testa nya spelare ibland, men borde inte huvudsyftet vara att spela ihop det lag som ska vara på plan när det verkligen gäller? Ständigt en massa byten som gör det mer eller mindre omöjligt att få nån kontinuitet i spelet. Spelare som ser oinspirerade ut och mest verkar springa omkring och försöka undvika att bli skadade.

Lars Lagerbäck har uttryckt sin önskan om att träningslandkamperna ska skapa en vinnarkultur i laget. Det har väl gått sådär. Inte en seger i en träningslandskamp sen augusti 2005 (2-1 mot Tjeckien i Göteborg), tolv(!) matcher utan seger. Vinnarkultur, pyttsan!

I tävlingsmatcherna har det ju som tur är gått lite bättre. Det är dock tuffa matcher mot Spanien och Danmark som väntar och om vi inte får tillbaka åtminstone två av våra superswedes till de matcherna så tror jag vi får stora problem. Sverige utan sina allra bästa spelare är ett mycket medelmåttigt landslag.

Till sist:

Står inte Rami Shaaban ofta lite långt ut? Tycker det händer titt som tätt att han tvingas till onödigt svåra räddningar för att han har fel position.

Borde inte Kennedy Bakircioglü raka huvudet?