Jag tycker synd om henne.
För mot alla odds var det mer medlidande än ilska jag kände när jag såg Marion Jones igår. Det måste ha krävts ett oerhört mod att helt försvarslös gå upp och ställa sig inför en presskår som dreglade likt en flock med hungriga vargar. Hon verkade ha bestämt sig, väl medveten om att hon gjort fel är hon nu beredd att ta konsekvenserna, vilka de än må vara.
Jag försvarar henne inte. Det var ingen annan än Marion Jones själv som pumpade sin kropp full av prestationshöjande "mediciner". Trots allt snack om linfröolja var hon naturligtvis väl medveten om vad det var hon stoppade i sig.
Ändå kan jag inte låta bli att tycka synd om henne. Idrott idag handlar främst om prestation, inte person. Pressen från media, fans och sponsorer är enorm. Marion Jones är bara en av många som inte klarade av att hantera den.
Kanske ska vi rannsaka oss själva innan vi dömer henne alltför hårt.
Varför nu Marion?
Dåligt samvete, trött på att leva ett liv i lögn? Inte omöjligt, men var fanns i så fall det samvetet tidigare? Var fanns det alla gånger hon så envist bedyrade sin oskuld, alla gånger hon svor på att hon aldrig tagit några otillåtna medel, alla gånger hon skrev en autograf till ett litet barn med ögon fulla av beundran och kärlek?
Näe, det verkar väl mer troligt att hon vill förekomma nya bevis. En fuskare är en fuskare är en fuskare är en fuskare oavsett hur hon avslöjas, men visst är det en aning mindre osympatiskt när man själv väljer att ta bladet från munnen. Eller? Jo i vanliga fall, men Marion Jones är inget vanligt fall och hennes sena ursäkt lär knappast blidka någon.
Jones blir nu med största sannolikhet av med sina fem medaljer från OS i Sydney och ännu en fantastisk friidrottsaga får ett tragiskt slut. Guldet på 100 meter går förresten till grekiskan Ekaterina Thanou.
Jag vet inte om man ska skratta eller gråta.
Tråkigt II
Jag kommer ihåg när Bjarne Riis vann Tour de France 1996 och hur oerhört stort det var i Danmark, hur han hyllades som en hjälte av de cykeltokiga danskarna. Rådhuspladsen var lika fullproppad då som när Danmark överraskande vann EM-guld i fotboll 1992. Bjarnes triumf var utan tvekan en av de största idrottshändelserna någonsin i vårt grannland.
Nu erkänner han att han var dopad, ett erkännande som man väl egentligen bara gått och väntat på. Dels för att hans lagkamrater en efter en erkänt och dels för att varenda cyklist som vunnit ett stort lopp under de senaste åren per automatik är misstänkt för dopning.
Det närmaste vi kan komma något liknande i Sverige måste vara fallet Ludmila Engqvist. Hennes dopingerkännande var ett hårt slag mitt i solar plexus på alla oss svenskar (och vi var många) som tagit henne till våra hjärtan. Vi älskade Ludmila för att hon gav oss idrottsliga framgångar, men också för att hon var en fighter som visade känslor (vem minns inte återkomsten på Stockholms Stadion).
Vi var chockade och besvikna och började genast ifrågasätta allt hon gjort tidigare i sin karriär. En gång en fuskare, alltid en fuskare, eller?
Det finns dock inga bevis för att Ludmila t ex var dopad när hon vann sitt OS-guld i Atlanta. Vi kan ifrågasätta det, men inte ta det ifrån henne. Vi vet däremot med säkerhet att Bjarne Riis var dopad när han vann Tour de France. Hans seger där är idag ingenting värd. Ingenting.
Bjarne Riis är en fuskare av värsta sorten, men tyvärr långt ifrån ensam. Cykelsporten är rutten, rätt igenom. Det vänder sig faktiskt lite magen när jag tänker på hur rutten den är. Visst finns det säkert de som deltar på ett ärligt sätt, men de vinner knappast de stora tävlingarna.
Såg nån intervju med en cyklist som sa att dopning förekommer inte mer inom cykelsporten än i andra sporter, utan att det är media som väljer att fokusera på just cykel. En dåres försvarstal.
En ren cykelsport känns just nu väldigt långt borta. Framför allt då flera av de cyklister som erkänt dopning idag är chefer för stora stall.
Hur är det möjligt frågar man sig?
Att något sådant överhuvudtaget accepteras säger egentligen allt.