Tråkigt II
Jag kommer ihåg när Bjarne Riis vann Tour de France 1996 och hur oerhört stort det var i Danmark, hur han hyllades som en hjälte av de cykeltokiga danskarna. Rådhuspladsen var lika fullproppad då som när Danmark överraskande vann EM-guld i fotboll 1992. Bjarnes triumf var utan tvekan en av de största idrottshändelserna någonsin i vårt grannland.
Nu erkänner han att han var dopad, ett erkännande som man väl egentligen bara gått och väntat på. Dels för att hans lagkamrater en efter en erkänt och dels för att varenda cyklist som vunnit ett stort lopp under de senaste åren per automatik är misstänkt för dopning.
Det närmaste vi kan komma något liknande i Sverige måste vara fallet Ludmila Engqvist. Hennes dopingerkännande var ett hårt slag mitt i solar plexus på alla oss svenskar (och vi var många) som tagit henne till våra hjärtan. Vi älskade Ludmila för att hon gav oss idrottsliga framgångar, men också för att hon var en fighter som visade känslor (vem minns inte återkomsten på Stockholms Stadion).
Vi var chockade och besvikna och började genast ifrågasätta allt hon gjort tidigare i sin karriär. En gång en fuskare, alltid en fuskare, eller?
Det finns dock inga bevis för att Ludmila t ex var dopad när hon vann sitt OS-guld i Atlanta. Vi kan ifrågasätta det, men inte ta det ifrån henne. Vi vet däremot med säkerhet att Bjarne Riis var dopad när han vann Tour de France. Hans seger där är idag ingenting värd. Ingenting.
Bjarne Riis är en fuskare av värsta sorten, men tyvärr långt ifrån ensam. Cykelsporten är rutten, rätt igenom. Det vänder sig faktiskt lite magen när jag tänker på hur rutten den är. Visst finns det säkert de som deltar på ett ärligt sätt, men de vinner knappast de stora tävlingarna.
Såg nån intervju med en cyklist som sa att dopning förekommer inte mer inom cykelsporten än i andra sporter, utan att det är media som väljer att fokusera på just cykel. En dåres försvarstal.
En ren cykelsport känns just nu väldigt långt borta. Framför allt då flera av de cyklister som erkänt dopning idag är chefer för stora stall.
Hur är det möjligt frågar man sig?
Att något sådant överhuvudtaget accepteras säger egentligen allt.
"Såg nån intervju med en cyklist som sa att dopning förekommer inte mer inom cykelsporten än i andra sporter, utan att det är media som väljer att fokusera på just cykel. En dåres försvarstal."
Det är ju precis så det är! När sist blev något positivit inom cykelåkningen lika uppmärksammat som något där dopingen är inblandad?