Guld

Fiasko och succé är ord som ofta används alltför lättvindigt om svenska insatser i stora idrottsmästerkap.

Men när det gäller Alpina VM i Val D'isere är fiasko utan tvekan det ord som ligger närmast till hands. Praktfiasko till och med. Om inte Anja levererar så står vi oss ganska slätt, det kan man konstatera nu.

Skidskytte-VM har väl hittills varit en ganska ordentlig blandning av succé och fiasko. Helenas guld i dag var magiskt, men Ferrys och Bergmans insatser har varit oförklarligt usla.

Magnus Jonssons frisyr var väl också lite av ett fiasko. Han såg ut som en liten flicka med sina små flätor. Mycket märkligt.

Till sist en liten bekännelse. Jag trodde inte Helena Jonsson hade det i sig. Att göra det hon gjorde i sista skjutningen. Jag är sååååå imponerad.

Fem bom

Neuner sköt precis fem bom. Obegripligt.

Vackert

Skidskyttarna är just nu i Antholz och tävlar. Det är höga alptoppar, sol och gnistrande snö. Så vackert att det nästan gör ont.

Jag tittar ut genom fönstret här och ser det vanliga trista, skånska vintergrådiset. Ibland önskar man att man var någon annanstans.

Ingenting är omöjligt

I torsdags blev Sveriges damer trea i skidskyttestafetten. Jag såg det inte själv men tydligen gjorde Sofia Domeij en riktigt bra insats på förstasträckan.

I går övertygade Sofia igen när hon blev 19:e i sprinten.

Det är härmed bevisat att ingenting är omöjligt.

Det gör ont

Jag älskar att titta på skidskytte. Det är en sport med spänning, dramatik och tvära omkastningar som gör sig alldeles utomordentligt bra i TV.

Det finns dock tillfällen när jag inget hellre vill än att stänga av och bespara mig själv plågan.

Det är när de svenska damerna kör stafett och det är dags för Sofia Domeij att ge sig ut i spåret.

Människan är skidskytt, men har inte psyke att skjuta under tävling. Jag tycker hon borde ta sig en ordentlig funderare på sitt yrkesval.

År efter år, tävling efter tävling är det samma skit. Hon ligger där på vallen, väntar och väntar på den perferka träffbilden, åkare efter åkare passerar. Det är ALLTID likadant.

"Hon gör det bra på träning, men på tävling låser det sig", säger Kalle Grenemark, SVT:s expert.

Är det verkligen det bästa vi har? Sofia Domeij? Finns det ingen yngre förmåga som kan få chansen?

Pinsamt är ordet.

Det här minns jag bäst från 2007 - april

Efter många år som ohotad golfdrottning fick Annika i år finna sig i att stå i skymundan av tronföljaren Lorena Ochoa. I april tog mexikanskan över positionen som världsetta. Återstår att se om en skadefri Annika har motivation nog att ta sig tillbaka till toppen 2008.

********

I april startade som vanligt landets alla fotbollserier. För första gången upplevde jag seriepremiären för mitt lag Södra Sandby från sidan av planen. Det kändes inte alls så konstigt eller jobbigt som jag hade trott.

*********

Mitt favoritlag i damallsvenskan bytte både namn och kostym. Himmelsblå MFF blev hudkrämsvita LdB FC Malmö och samtidigt många miljoner kronor rikare. Ganska snabbt kändes det helt naturligt att kalla laget för LdB och blev man någon gång tveksam kunde man ju bara säga Malmö.

I hemmapremiären mötte man KIF Örebro och bjöd på riktigt fin fotboll. Framför allt gladde nyförvärvet Manon Melis.

En annan bra fotbollsmatch den här månaden var den mellan Manchester United och Roma. United vann med 7-1 hemma på Old Trafford i en helt osannolik tillställning. För oss Unitedfans var det som att komma till himlen.

Frågetecken kring Pichlers upplägg...

Om en dryg månad inleds skidskytte-VM i Östersund och jag börjar bli allvarligt orolig för de svenska skidskyttarna.

Jag tycker ingen av dem imponerar, förutom kanske Anna Maria Nilsson som fått ett litet genombrott den här säsongen. De etablerade åkarna varken skjuter eller åker skidor bättre än förra vintern.

Det sägs att de tränat hårdare än någonsin. Kan det vara så att de tränar FÖR hårt? För första gången känner jag mig faktiskt tveksam till demontränaren Wolfgang Pichlers upplägg.

Det här med klyschor

Jag slår på Eurosport för att se slutet av damernas skidskyttestafett och det första jag hör kommentatorn säga är:
- Stafett är stafett och allt kan hända.

Några ögonblick senare kontrar bisittaren med:
- Ja, det är på skjutvallen allt kommer att avgöras.

Jag hoppas verkligen att de försökte vara roliga.. för även om jag kan tycka det är ok med en och annan klyscha emellanåt så var detta för mycket även för min smak.

Anna-Maria Nilsson överraskade i distanstävlingen

Tre svenskor bland de sex bästa i dagens distanslopp i skidskytte! Det kan väl aldrig ha hänt förut? Att ACO och Helena Jonsson har kapacitet att vara där uppe visste vi, men Anna-Maria Nilsson! Vilken grej!

Hennes sista stående skytte var sensationellt bra. Pang! Pang! Pang! Pang! Pang! 26 sekunder stav till stav.

När Magdalena Forsberg la bössan på hyllan oroade vi oss för svenskt skidskyttes framtid. Jag tror inte vi behöver oroa oss på samma sätt när Anna-Carin Olofsson bestämmer sig för att sluta.

Dagens tävling var också ett utmärkt exempel på hur snabbt det kan svänga i skidskytte. Tyskan Magdalena Neuner var på väg mot en fullständigt överlägsen seger när hon klappade igenom totalt och sköt fyra bom i sista stående.


Skidskytte-VM är slut

Skidskytte-VM är över och även om det inte slutade lika bra som det började så var det ett lyckat mästerskap för svensk del. Ett guld, ett silver och ett brons. Guldet i mixedstafetten den absoluta höjdpunkten. Alla uppskattade dock inte just den tävlingsformen lika mycket som jag gjorde.

Patrick Ekwall sågade mixedstafetten rejält i sin
blogg. Så jag skrev ett mail:

"Hej Patrick,

Tänkte försöka mig på ett lite mer nyanserat inlägg i den lilla skidskyttemixstafettdebatt (kul ord!) som startat på din blogg.

Först och främst. Jag tyckte det var fantastiskt roligt att Sverige tog guld i mixedstafetten. Inte som om vi vunnit VM-guld i fotboll, men ändå. Det var roligt att killar och tjejer som tränar tillsammans under en stor del av året också fick tävla ihop och dessutom vinna. Det var roligt att se Wolfgang Pichler och hur mycket det här guldet betydde för honom.

Det är mycket möjligt att mixedstafetten är "ett konstruerat försök till att hitta ny tävlingsform för att få ut mer TV-pengar". Tycka vad man vill om det, men är det inte mycket nytt som kommer till just på det viset? Ett lyckat exempel tycker jag är längdskidåkningens sprint. Den var väl mycket en reaktion på att folk tröttnat på att se åkare med snor i hela ansiktet och istappar i skägget åka fem mil ute i skogen. Längdskidåkningen behövde något mer lättillgängligt och mindre utdraget för att behålla publiken och detta utan att tappa fokus på det sportsliga. Med sprinten tycker jag man lyckades fullt ut.

Självklart finns det också många exempel då kommersiella intressen inte främjat det sportsliga. Jag tycker dock inte att skidskyttets mixedstafett hör dit. Visst finns det en poäng i att se vilket land som är bäst totalt sett,  på både dam -och herrsidan.

mvh
Anna"


Svaret kom snabbt.

"Ingen har sagt att det inte var kul att just Sverige vann skidskyttemixstafetten, men i vissa media var det det största som hänt sen Messias återkomst.
Och jag tror säkert att Pichler o deltagare tyckte det var jätteroligt o det är alldeles säkert en intressant form av tävling på alla sätt...men det är vad det är, vi måste inse det.
Sprinten går ju inte att jämföra...jag kan verkligfen inte komma på något mer konstruerat i idrottsvärlden än skidåkare som skjuter med gevär o tävlar i en stafett med två män o två kvinnor i varje lag."


Så, Ekwall och jag har inte samma åsikt om mixedstafetten. Helt ok. Men är det inte lite fantasilöst att inte kunna komma på en enda idrott som är mer konstruerad. Vad sägs om fotboll t ex? Missförstå mig inte, jag älskar fotboll, men någon naturlig sport är det inte. Och som tur är behöver det inte vara det för att vi ska tycka det är kul.

Mysigt med kramar

Björn Ferry igen. I en intervju med radiosporten fick han kommentera kramkalaset med ACO och Helena som utbröt efter målgången.

- Nej, men det är ju skönt, de är ju lite mjukare.

Hur åker man som en röv?

Fick höra att Björn Ferry idag sa att Carl-Johan Bergman åker som en röv. Han sa det som nåt positivt.

Hur åker man som en röv?


Pichlers tårar

Idag kom det första svenska guldet i skidskytte-VM i Anterselva! Det blev ett stafettguld. Ett lagguld. På något vis kändes det helt rätt. Det var Wolfgang Pichlers guld lika mycket som de svenska åkarnas och jag tror att de allihop vill tillägna honom det här guldet. Utan honom hade de inte varit där de är idag.

Vi var många som trodde att det var slutet när Magdalena Forsberg lade bössan på hyllan 2002. En man ville annorlunda och idag fick han sin belöning. Sverige har tagit en hel del medaljer under Pichlers tid som ledare  i landslaget, men när man såg honom idag fick man känslan att inget av dessa betytt mer än det guld som mixed-laget tog idag.

Wolfgang Pichler, den stenhårde tränaren, den bullrige tysken med världens största skidskyttehjärta grät.  Det gjorde jag också.

Dagens VM-guld var självklart speciellt för alla åkarna i laget, men kanske ändå lite extra för Carl-Johan Bergman. Nu fick han sin revansch för OS i Turin. För er som inte kommer ihåg det så blev de svenska herrarna fyra i stafetten efter att just Bergman förlorat en stenhård spurtuppgörelse mot Frankrikes Raphael Poiree. Då jagade fransmannen ikapp bakifrån, något som han inte mäktade med idag. Istället kunde Bergman defilera i mål med en svensk flagga. Så vackert att det nästan gjorde ont.

Tur förresten att jag inte är förbundskapten för skidskyttarna, jag hade nog låtit Anna-Carin vila idag...

Bom, bom, bom, bom

Uselt skytte, men vilken skidåkning! ACO var 1.14(!) snabbare i spåret än näst bäste åkare. Grymt!

Fortfarande lever förhoppningarna om ett svenskt guld i skidskytte-vm. Idag är det mixed-stafett. Sverige tar den på allvar och ställer upp med bästa möjliga lag. Detta till skillnad från Norge och Tyskland som vilar flera av sina toppåkare. Kanske borde ACO också fått vila för att ge henne bästa möjliga chans i lördagens masstart.