Bra Emma!
En annan som hoppat högt i helgen är Emma Green. Jag vet inte hur många gånger jag suttit framför tv:n och sågat henne, sett henne slita för att ta låga 90-höjder med darr på ribban. I går slog hon plötsligt till med 1,98 och då måste även jag kapitulera och erkänna att det kanske trots allt kan bli nåt stort av henne.
Robert Kronberg vann förresten 60 meter häck på tiden 7,72. Sanna nysatta världsrekord: 7,68.
Hade varit kul att höra Kronberg kommentera det...
**************************
Missade tyvärr målorgien i andra halvlek av Newcastle-Manchester United i går. United vann med 5-1. Förra matchen lagen emellan vann de med 6-0. Newcastle är nog glada att det dröjer innan de behöver möta United igen.
Veckan som gått
Lite om veckan som gått.
I veckan blev det klart att Daniela och Cristiane, båda brasilianska landslagsspelare, spelar för Linköpings FC fram till OS.
Det snackades länge om att Cristiane var på gång till LDB FC Malmö. Den övergången gick i stöpet och nu blir det alltså samba i Linköping istället.
Det är två fantastiska fotbollspelare, även om Cristiane inte är min personliga favorit. Återstår att se dock om Linköpings satsning håller. Som alla vet är ett antal stjärnor i truppen ingen garanti för ett bra fungerade lag, snarare tvärtom. Den som lever får se. Spännande ska det i alla fall bli!
**************
Lugi förlorade derbyt mot Eslöv i onsdags. Det är tydligt att bortaplan innebär fördel i de matcherna. Lugi ligger nu fyra i tabellen, på samma poäng som femman Heid. Det är viktigt att slå vakt om den fjärdeplatsen och få fördel av hemmaplan i kvartsfinalen.
***************
Skidskytte-VM har ju var varit ett enda elände med svenska ögon sett... Helena Jonsson är den som presterat bäst med en elfte och en femte plats. På sätt och vis var det skönt att se henne efter distansloppet, hur besviken hon var. Det inger hopp för framtiden.
***************
Efter Kallas framfart i Tour de Ski så går det inte att undvika att vi har höga förväntningar på henne. Tredjeplatsen igår kändes därmed ganska "normal"....
***************
Jag vet inte riktigt hur han bär sig åt, men brorsan har lyckats få biljetter till Sveriges alla gruppspelsmatcher i EM. Han var en av dem som fick biljetter även till VM i Tyskland....
Själv har jag biljetter till inne-SM i friidrott nästa helg. Inte riktigt lika tungt.
***************
Kul med bra spel av ett ungt och orutinerat Svenskt damlandslag i fotboll. Först seger mot England och sen mot ärkerivalen Norge i turneringen på Cypern. Mycket välkommet med den ökade konkurrensen.
***************
Sist men inte minst. Sörenstam vann sin säsongspremiär på LPGA-touren! En skön hälsning till Ochoa och Pettersen. Nu vet de att det är en annan Sörenstam de har att göra med 2008.
Wow, världsrekord!
Vilken fantastiskt prestation hon stod för idag och vilken fantastiskt go person hon är. Jag är så glad för att Sanna är just Sanna. En människa av kött och blod som du och jag, som skrattar när hon är glad, gråter när hon är ledsen och som står tryggt med båda fötterna i den svenska myllan.
För mig är idrott synonymt med känslor och därför blir jag både arg och ledsen när jag ser någon vinna och sen inte med en min avslöja vad han eller hon verkligen känner. Jag är så glad att Sanna inte är sån. Med Sanna är det aldrig några tveksamheter. Det är omöjligt att ta miste på vad hon känner och därför älskar vi henne.
Det ska bli sååå spännande att se vad som händer när det är dags för friidrottarna att flytta utomhus.
*****************************
United förlorade mot City idag. Förbannade skit. Jag tog fel på starttiden och missade matchen helt och hållet. Med facit i hand var det väl lika bra. Seger för Arsenal imorgon och ligaguldet känns väldigt långt borta...
*****************************
De svenska skidskyttarna gör verkligen ingen glad. I och för sig är jag inte så förvånad, jag har inte haft speciellt höga förväntningar. Det som stör mig mer än resultaten är dock den attityd de visar upp. Varken Anna Carin Olofsson eller Björn Ferry verkar speciellt missnöjda med det de presterat hittills.
ACO är lika glad som alltid, vinkar till kameran efter målgång även när hon kommer in som 23:a och berättar utan att verka speciellt bekymrad att skyttet var dåligt och att skidåkningen inog nte riktigt stämde den heller. Naturligtvis har hon i och med graviditeten fått andra perspektiv på livet och idrotten och säkerligen omvärderat vad som verkligen betyder något. Men faktum är att det här inte är något nytt beteende för Anna Carin och jag kan inte hjälpa att det provocerar mig. Som fan.
Kommer ni ihåg Kajsa Bergqvists sorgsna ögon efter VM-finalen ifjol? Minns ni Anja Pärsons brutna stav efter att hon blivit trea i kombinationen i OS i Turin? Ni har väl inte glömt Tessans tårar efter silvret i Sydney?
Jag vet att Anna Carin Olofsson vunnit ett OS-guld, men i min bok kommer hennes namn aldrig att få stå på samma sida som de ovan nämnda.
Medioker skiddag
I skidskytte-VM var det inte bara de idrottsliga prestationerna som brast. Även produktionen var under all kritik. Måste vi svenskar vara så förbannat schyssta?! Jag skulle väl aldrig kunna tänka mig att en tysk producent skulle välja bort en tysk på skjutvallen för att visa när en åkare från ett annat land går i mål.
Idag blev vi blåsta både på Ferrys och ACOs liggande skytte. Riktigt dåligt tycker jag.
Nu är det Melodifestivalen :)
Sabina stannar
Spelarna i Lugi och Skuru verkade också påverkade av det härliga vädret. De bjöd på en riktigt rolig handbollsmatch i ett grymt högt tempo. Ledningen skiftade flera gånger under matchen och det var spännande ända in i slutet. Katia Boyd fick äran att sätta den avgörande bollen för sitt Lugi.
Nu återstår sex matcher av grundserien innan det är dags för slutspel. Sabina Jacobsen berättade idag att målsättningen är att bli bättre än i fjol. Då åkte Lugi ut i kvartsfinalen mot Sävehof. Håller man sig kvar bland de fyra bästa behöver man den här säsongen inte möta Sävehof förrän tidigast i en semifinal. I den bästa av världar inte förrän i en final.
Jag tror inte Lugi, eller något av de andra lagen heller för den delen, kan hota Sävehof. Alla andra lag tror jag däremot att Lugi har en realistisk chans att slå. Slutspelet ska bli jättespännande.
Men, innan det är dags för slutspel så återstår som sagt sex matcher. Den första av dessa spelas redan på onsdag och det är inte vilken match som helst, utan skånederbyt, Lugi-Eslöv. Oj, oj, oj! Det kommer bli kul, riktigt kul!
För dom som där vill säga...
Jag har ju Poppius på onsdagkvällar och befinner mig i Göteborg när det görs avkast i Idrottshallen. Överväger starkt att stanna hemma... Jag vill verkligen inte missa den matchen.
Jaja, vi får se hur det blir.
Mer om Lugis handbollsdamer.
I veckan skrev Sabina Jacobsen på ett nytt tvåårskontrakt med Lugi. ICA Malmborgs sponsrar henne och möjliggör en heltidssatsning. Fantastiskt kul för alla inblandade!
Kan bara hålla med Lugis ordförande Semmy Rülf som idag efter matchen berättade om betydelsen av att ha kvar spelare som Kim Ekdal du Rietz och Sabina Jacobsen i klubben. Måste vara otroligt inspirerande för Lugis ungdomar med två så fina förebilder på nära håll.
Jag kanske är trög...
I Andreas Isakssons värld tydligen.
Jag skulle inte vilja kalla mig själv för en speciellt erfaren målvakt, men några timmar mellan stolparna har det blivit och de har lärt mig hur mycket matcherna betyder för självförtroende och timing. Det är saker man inte kan träna sig till.
Jag ser framför mig en vår där Rami Shaaban radar upp stabila insatser i Hammarby och Isaksson harvar på fotbollens bakgårdar i England.
I min värld är då Shaaban vår sjävklara förstemålvakt i EM. Vad han är i Lagerbäcks vågar jag inte svara på.
Katastrofen i München
Klockan är två den 6:e februari 1958. Snön faller över flygplatsen i Munchen. Flight 609 från Belgrad har precis mellanlandat för att tanka. Ombord på planet finns spelare och ledare från Manchester United tillsammans med supporters och journalister.
När planet ska lyfta igen börjar problemen. Piloterna gör två misslyckade startförsök innan de bestämmer sig för att prova en tredje gång.
Motorerna vrålar och snön sprutar kring hjulen när planet rusar fram längs startbanan. I samma ögonblick som piloterna försöker lyfta det från marken tappar det fästet, kraschar genom ett staket och fortsätter över en väg.
När det slutligen stannar hörs inga rop från kabinen.
Spelaren Harry Gregg sparkar sig ur vraket. Han möts av kaptenen Thain som uppmanar honom ta skydd. Planet kan explodera. Gregg ignorerar uppmaningen och kastar sig tillbaka in i den demolerade flygplanskroppen för att undsätta ett skrikande barn och hennes mor, som brutit båda benen. Han räddar Dennis Viollet och Bobby Charlton genom att tag i deras skärp och dra dem ut ur planet.
Totalt dör 23 människor. Åtta av dessa är United-spelare. Sir Matt Busby skadades allvarligt men överlevde.
Olyckan förde Uniteds och the Busby Babes rykte över hela världen, tragiska händelser har ju en förmåga att göra sånt.
Det fruktansvärda som hände den där februaridagen för 50 år sen är utan tvekan en av anledningarna till att United idag är ett av världens med älskade lag, med fans i jordens alla hörn.
Det här med att hitta rätt...
Förhoppningsvis kommer dock de framtida turerna inte att bli som den allra första, den jag gjorde i måndags. Jag hade studerat kartan noggrannt, noggrannt. Trodde jag. Verkligheten såg dock inte ut som på Eniro och jag körde fel. Rejält.
Istället för att ta mig till skolan på de lite mindre och inte så hårt trafikerade vägar som jag tänkt mig så hamnade jag mitt i centrala Göteborg. Jag var helt lost och efter att ha suttit fast i en bilkö i en dryg timme så började tiden rinna ut. Jag ringde Poppiusläraren för att meddela att jag var vilse och antagligen skulle bli sen till lektionen. Bra start....
Det löste sig dock. Med hjälp av en knapphändig vägbeskrivning från Carl (vår redigeringslärare) lyckades jag hitta rätt. Med nån minuts marginal var jag på plats och trots att hjärtat bankade och händerna skakade när jag satte mig i bänken så var jag också ganska stolt. Göteborg är med sina spårvagnar en erkänt svårkörd stad och paniken var nära flera gånger. Detta i kombination med mitt obefintliga lokalsinne och rusningstrafiken och ni förstår att förutsättningarna inte var de bästa.
Körde lite fel på vägen hem också. Att jag hamnade rätt handlade mer om tur än skicklighet. I onsdags hade jag lånat en GPS, som om det nu skulle hjälpa...GPS:en ville inte alls samma väg som jag. När den sa höger svängde jag vänster. Till sist gav den dock med sig och gick på min linje.
Ok, nog om mina utflykter.
Idag meddelade Pim-Pim Johansson att han lägger av med tennisen. Skadorna sätter stopp. En frisk Pim-Pim hade kunnat åstadkomma mycket på tennisbanan, det är jag övertygad om. Nu är det svenska tennismörkret i det närmaste totalt.
Pim-pim är ju förresten inte direkt ensam om att ha lagt idrottskarriären på hyllan så här i inledningen av 2008. Först var det Kajsa Bergqvist och Hanna Marklund och sen Patrik Kristiansson, f'låt Klüft.
Vem blir det här näst? Peter Forsberg? Annika Sörenstam?