Pichlers tårar
Vi var många som trodde att det var slutet när Magdalena Forsberg lade bössan på hyllan 2002. En man ville annorlunda och idag fick han sin belöning. Sverige har tagit en hel del medaljer under Pichlers tid som ledare i landslaget, men när man såg honom idag fick man känslan att inget av dessa betytt mer än det guld som mixed-laget tog idag.
Wolfgang Pichler, den stenhårde tränaren, den bullrige tysken med världens största skidskyttehjärta grät. Det gjorde jag också.
Dagens VM-guld var självklart speciellt för alla åkarna i laget, men kanske ändå lite extra för Carl-Johan Bergman. Nu fick han sin revansch för OS i Turin. För er som inte kommer ihåg det så blev de svenska herrarna fyra i stafetten efter att just Bergman förlorat en stenhård spurtuppgörelse mot Frankrikes Raphael Poiree. Då jagade fransmannen ikapp bakifrån, något som han inte mäktade med idag. Istället kunde Bergman defilera i mål med en svensk flagga. Så vackert att det nästan gjorde ont.
Tur förresten att jag inte är förbundskapten för skidskyttarna, jag hade nog låtit Anna-Carin vila idag...
Även jag grät en tår, eller två, när skidskytteguldet var klart.
Det var verkligen en efterlängtad seger. Inte minst för Herrn Pichler. Finns någon ledare på denna jord med ett större hjärta för sin sport?
Måtte vi få behålla denne skicklige ledare i vårt landslag. Kan föreställa mig att andra landslag har börjat snegla efter honom.
Man måste nog inse att han som tränare betyder mer än man föreställer sig. Jag vet att Anna-Karin vid en intervju under sin sommarträning berättade att hon mailade sina testresultat regelbundet till Pichler. Om hon någon gång missade detta, hörde han omgående av sig, så att det är ett helhjärtat engegemang från denne man, råder det ingen som helst tvekan om.
Läste i aftonbladet idag att om svenska skidskytteförbundet vill så stannar Pichler över OS 2014. Det vore verkligen att skjuta sig själv i foten att inte behålla en sån tränare :)