Jag tycker synd om henne.
För mot alla odds var det mer medlidande än ilska jag kände när jag såg Marion Jones igår. Det måste ha krävts ett oerhört mod att helt försvarslös gå upp och ställa sig inför en presskår som dreglade likt en flock med hungriga vargar. Hon verkade ha bestämt sig, väl medveten om att hon gjort fel är hon nu beredd att ta konsekvenserna, vilka de än må vara.
Jag försvarar henne inte. Det var ingen annan än Marion Jones själv som pumpade sin kropp full av prestationshöjande "mediciner". Trots allt snack om linfröolja var hon naturligtvis väl medveten om vad det var hon stoppade i sig.
Ändå kan jag inte låta bli att tycka synd om henne. Idrott idag handlar främst om prestation, inte person. Pressen från media, fans och sponsorer är enorm. Marion Jones är bara en av många som inte klarade av att hantera den.
Kanske ska vi rannsaka oss själva innan vi dömer henne alltför hårt.
Jag förstår henne inte. Hon hade kunnat vinna odopad det är jag säker på. Istället valde hon att fuska och att för alltid vara en förlorare, kanske en av de största. Men jag tycker också sýnd om henne; vad får en människan att välja så fel. MEN hon är inte den det är mest synd om. Mest synd är det om dem som aldrig hamnade i de stora sammanhangen för att deras plats upptogs av någon dopad idrottare.
Förstår inte varför folk blir förvånade, i princip alla inom de mer attraktiva idrotterna som ligger i topp är dopade.
För övrigt så är pengar är den kraftigaste dopingen av dem alla, av någon anledning har folk fokuserat på vissa preparat.
Om idrotten är så dum att man inför regler som man inte kan kontrollera så får man ju skylla sig själv.
Idrotten är dessutom beroende av dopingen för de är väl medvetna om att intresset svalnar en hel del om resultaten skulle gå ner.