Tråkigt mästerskap

Är det bara jag som har lite svårt att hetsa upp mig över längdåkarnas VM i Sapporo? Tävlingarna går på konstiga tider, förhållandena är urusla och det svenska laget i ärlighetens namn ganska dåligt och profillöst.

Efter två riktigt roliga mästerskap i Anterselva och Åre har mina krav höjts. Att japanerna totalt misslyckats med att preparera banorna gör inte saken bättre. Underlaget liknar vilken skånsk snösörja som helst. Det kan inte vara lätt att åka skidor på, det fattar till och med jag även om det var rätt många år sen jag stod på ett par längdskidor sist. Sen kan man ju i och för sig fråga sig varför just svenskarna verkar tillhöra dem som har störst problem med att hålla sig på benen...

Efter diverse vurpor blev Södergren 8:a och Fredriksson 14:e i skiathlon-tävlingen. Det hade väl knappt varit pengarna tillbaka om man spelat på det... Det mesta var som vanligt helt enkelt. Svenskarna drog och gjorde jobbet för att sen bli ifrånåkta på upploppet.

Jag tycker masstarterna blivit ett gissel för längdskidåkningen. Det är inte kul att gång på gång se alla åka tillsammans fram till upploppet där allt sen avgörs i en spurt. Jag är absolut för att man testar nya tävlingsformer, hur ska man annars utveckla sporten? Sprinten är ett lysande exempel på ett försök som slagit väl ut. Masstarten tycker jag dock är ett misslyckande och jag förstår inte varför man envisas med den. Man borde väl iaf kunna nöja sig med en masstart i VM , inte både i skiathlon och femmil som det är nu. 

Kalla mig bakåtsträvare, men jag skulle vilja se fler klassiska intervallstarter.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback