Det blir aldrig som man tänkt sig...
Jag klarade det inte den här gången heller. När Anja körde andra åket i slalomen satt jag på toa med händerna över öronen och räknade sekunderna tills det skulle vara säkert att gå ut igen. Hjärtat bankade febrilt och just i det ögonblicket kändes det som att ingenting i världen var viktigare än hur det skulle gå för Anja.
Fånigt? Absolut. Sjukt? Ja, antagligen.
Vet helt ärligt inte när jag såg Anja göra ett andraåk i ett mästerskap sist. Eller Pernilla Wiberg heller för den delen.
Fördelen med min "metod" är att jag slipper se när de misslyckas. Nackdelen är så klart att jag inte heller får se när de lyckas, i alla fall inte förrän i efterhand.
Nog om mina små egenheter.
Slalomtävlingarna blev annars inte riktigt vad vi tänkt oss. Framför allt herrtävlingen hade vi ju sett fram emot som hela mästerskapets höjdpunkt. Det var ju då "världens bästa landslag" skulle göra succé. Nu blev istället hela tävlingen en parodi, en uppvisning i konsten att inte ta sig ner för en slalombacke. Jag tycker visst att banan i ett VM ska vara utslagsgivande, men när hälften av åkarna kör ur så är det nåt som är fel. Det var inte roligt och det säger jag inte bara för att svenskarna tillhörde dem som misslyckades. Tur i alla fall att det ändå var rätt kille som vann, Super-Mario stod säkert på skidorna och var snabbast i båda åken.
På damsidan var Therese Borssén det största svenska hoppet, i alla fall innan Anjas show tog fart. Borssén verkade dock tagen av stundens allvar, fegade istället för att satsa och hamnade på en sjundeplats som var bortglömd i samma ögonblick som det var klart att Anja tagit ännu en medalj.
Anja ja. Känns som att jag borde skriva nåt mer om henne, men när jag kollade i mitt superlativs-förråd så var det redan uttömt. Ord känns ändå lite överflödiga, tre guld och ett brons talar ganska bra för sig själv.