Inget varar för evigt
Åskådarleden var täta, caddien Terry McNamara vandrade troget vid hennes sida, namnet, bara förnamnet så klart, stod på bagen. Vid en snabb anblick hade man lätt kunnat tro att allt var som vanligt. Det var det inte.
Det var inte den Annika vi vant oss vid att se, inte den Annika som skämt bort oss med exempellösa framgångar under mer än ett decennium. På andra sidan de blå repen vandrade en blek kopia av en tjej som för inte så länge sen var bäst i världen.
Man kunde se frustrationen i hennes ögon och kroppsspråk. Van vid att ligga i täten, nu rejält på efterkälken. Att vilja, men inte längre kunna. Det finns något tragiskt i att se en idrottare som varit bäst försöka hantera att bara vara en medelmåtta. Jag vill gärna tro att det var en engångsföreteelse, att hon bara hade en dålig dag på jobbet, men jag har svårt att riktigt övertyga mig själv.
Inget varar för evigt. Inte ens Annika Sörenstam.
Jag tror inte Annika kan hantera att vara en i mängden. I alla fall inte speciellt länge. Vinnarskallar tenderar vara dåliga på det. Annika vill fajtas i toppen. Inte bara i bland, utan vecka efter vecka. Det är ju jämnheten, den höga lägstanivån som varit hennes adelsmärke. Träffa fairways, träffa greener, minimera misstagen, nöta, tråka ut sina motståndare. Tävling efter tävling. År efter år.
Jag vet inte vad Annika kommer att göra nu. Hon säger själv att hon vill tillbaka, att skadan motiverat henne att fortsätta. Vet inte riktigt vad jag ska tro. Jag hoppas nästan, men bara nästan, att hon istället väljer att tacka för sig. För vem skulle kunna klandra henne? Hon förtjänar att få ställa in klubborna i garaget, sätta sig tillrätta i soffan, lägga upp fötterna på bordet och tänka:
- Det där gjorde jag faktiskt riktigt bra. Jag gav allt och jag blev bäst. Ingen kan någonsin ta ifrån mig det.
Just nu slits jag mellan en önskan att få se henne prestera på topp igen och en rädsla för att behöva uppleva fler dagar som idag.
Lyckligtvis är det inte jag som ska fatta beslutet.
Och det spelar ingen roll om det blir i år eller längre fram. Den dag hon förkunnar att det är slutspelat kommer jag rama in min Annika-autograf, tacka för underhållningen och vara glad för att jag fått uppleva en av de mest framgångsrika svenska idrottskarriärerna någonsin.
Nu ska jag gå och sätta mig i skamvrån. Jag har använt ordet medelmåtta i en text om Annika Sörenstam. Borde vara fängelsestraff på det.
Det var inte den Annika vi vant oss vid att se, inte den Annika som skämt bort oss med exempellösa framgångar under mer än ett decennium. På andra sidan de blå repen vandrade en blek kopia av en tjej som för inte så länge sen var bäst i världen.
Man kunde se frustrationen i hennes ögon och kroppsspråk. Van vid att ligga i täten, nu rejält på efterkälken. Att vilja, men inte längre kunna. Det finns något tragiskt i att se en idrottare som varit bäst försöka hantera att bara vara en medelmåtta. Jag vill gärna tro att det var en engångsföreteelse, att hon bara hade en dålig dag på jobbet, men jag har svårt att riktigt övertyga mig själv.
Inget varar för evigt. Inte ens Annika Sörenstam.
Jag tror inte Annika kan hantera att vara en i mängden. I alla fall inte speciellt länge. Vinnarskallar tenderar vara dåliga på det. Annika vill fajtas i toppen. Inte bara i bland, utan vecka efter vecka. Det är ju jämnheten, den höga lägstanivån som varit hennes adelsmärke. Träffa fairways, träffa greener, minimera misstagen, nöta, tråka ut sina motståndare. Tävling efter tävling. År efter år.
Jag vet inte vad Annika kommer att göra nu. Hon säger själv att hon vill tillbaka, att skadan motiverat henne att fortsätta. Vet inte riktigt vad jag ska tro. Jag hoppas nästan, men bara nästan, att hon istället väljer att tacka för sig. För vem skulle kunna klandra henne? Hon förtjänar att få ställa in klubborna i garaget, sätta sig tillrätta i soffan, lägga upp fötterna på bordet och tänka:
- Det där gjorde jag faktiskt riktigt bra. Jag gav allt och jag blev bäst. Ingen kan någonsin ta ifrån mig det.
Just nu slits jag mellan en önskan att få se henne prestera på topp igen och en rädsla för att behöva uppleva fler dagar som idag.
Lyckligtvis är det inte jag som ska fatta beslutet.
Och det spelar ingen roll om det blir i år eller längre fram. Den dag hon förkunnar att det är slutspelat kommer jag rama in min Annika-autograf, tacka för underhållningen och vara glad för att jag fått uppleva en av de mest framgångsrika svenska idrottskarriärerna någonsin.
Nu ska jag gå och sätta mig i skamvrån. Jag har använt ordet medelmåtta i en text om Annika Sörenstam. Borde vara fängelsestraff på det.
Kommentarer
Trackback