Livet leker för världens bästa Sanna
USA var bättre på papperet och även i praktiken visade det sig. När det var dags för singlar så hade Europa som väntat inte en chans.
Ni får ursäkta mig, men fy fan vad jag hatar att se amerikanskor jubla i Solheim Cup-sammanhang. Inte blir det lättare av att den europeiska revanschen nog lär vänta på sig. USA:s framtid är redan i här i form av spelare som Gulbis, Creamer och Pressel. Jag vet inte riktigt vilka Europa ska kunna kontra med.
Helen Alfredsson, den europeiska kaptenen, grät. Tårar av besvikelse och trötthet trillade nedför kinderna när hon intervjuades av TV-sporten. Har jag sagt förut att jag tycker det är skönt med folk som visar känslor på det viset?
Att gråta när man är ledsen och skratta när man är glad är den naturligaste sak i världen. Fråga Sanna Kallur. Sanna grät efter fjärdeplatsen i VM, men nu skrattar hon igen. Så där med hela ansiktet som bara Sanna kan. Och det tror jag det. Idag satte hon nytt pers och sopade banan med resten av världseliten i den sista Golden League-tävlingen. Två ynka hundradelar fattades ned till Ludmila Engqvists svenska rekord. Nu är det väl inte längre nån som tvivlar på att Sanna kommer att slå det. Frågan är bara när.
Jag tror inte riktigt vi fattar hur stort det är att vi har en svensk tjej, lilla Sanna från Falun, som just nu totalt dominerar i en av friidrottens sprintgrenar. En tjej som dessutom fortfarande har båda fötterna på jorden och är sig själv i alla lägen. Lyser det igenom att jag gillar Kallur?
Om Sverige bara tar ett enda guld i OS i Peking nästa år så hoppas jag att det är Sanna som tar det. Jag är beredd att offra alla andra medaljer för det.
Ni får ursäkta mig, men fy fan vad jag hatar att se amerikanskor jubla i Solheim Cup-sammanhang. Inte blir det lättare av att den europeiska revanschen nog lär vänta på sig. USA:s framtid är redan i här i form av spelare som Gulbis, Creamer och Pressel. Jag vet inte riktigt vilka Europa ska kunna kontra med.
Helen Alfredsson, den europeiska kaptenen, grät. Tårar av besvikelse och trötthet trillade nedför kinderna när hon intervjuades av TV-sporten. Har jag sagt förut att jag tycker det är skönt med folk som visar känslor på det viset?
Att gråta när man är ledsen och skratta när man är glad är den naturligaste sak i världen. Fråga Sanna Kallur. Sanna grät efter fjärdeplatsen i VM, men nu skrattar hon igen. Så där med hela ansiktet som bara Sanna kan. Och det tror jag det. Idag satte hon nytt pers och sopade banan med resten av världseliten i den sista Golden League-tävlingen. Två ynka hundradelar fattades ned till Ludmila Engqvists svenska rekord. Nu är det väl inte längre nån som tvivlar på att Sanna kommer att slå det. Frågan är bara när.
Jag tror inte riktigt vi fattar hur stort det är att vi har en svensk tjej, lilla Sanna från Falun, som just nu totalt dominerar i en av friidrottens sprintgrenar. En tjej som dessutom fortfarande har båda fötterna på jorden och är sig själv i alla lägen. Lyser det igenom att jag gillar Kallur?
Om Sverige bara tar ett enda guld i OS i Peking nästa år så hoppas jag att det är Sanna som tar det. Jag är beredd att offra alla andra medaljer för det.
Kommentarer
Trackback