En omtumlande eftermiddag
Hon presterade bättre än hon någonsin gjort tidigare. Sprang sitt livs lopp. Ändå satt hon där efter finalen och grät. Ensam. Ingen som grattade eller kramade. Det var så att hjärtat ville gå i tusen bitar.
Sanna Kallur har blivit en av våra allra populäraste idrottare därför att hon är sig själv. I alla lägen. När hon är ledsen så gråter hon, när något är "svinkul" så skrattar hon. Vi älskar henne för hennes spontana personlighet.
Därför är det Sanna vi lider mest med idag. Inte Stefan Holm.
Holm blev också fyra. Inget VM-guld den här gången heller alltså. Vann gjorde Donald Thomas. Ni vet, basketkillen från Bahamas som bara hoppat höjd i två år och ännu inte lärt sig använda riktiga höjdhoppsskor. Nybörjaren som sprattlar likt en fisk varje gång han på något underligt sätt krånglar sig över ribban.
Klart det svider lite extra att få stryk av honom.
Vad Linus Thörnblad höll på med vet jag inte. Kan bara konstatera att det här med höjdhoppsansatser måste vara mer komplicerat än kärnfysik. Det som fungerade så bra i kvalet var som bortblåst idag. Finns det nån annan gren inom friidrotten där tekniken kommer och går på det där viset?
Höjdhopp har alltid varit lite av en gåta för mig.
Något som är lättare att begripa sig på är 400 m. Johan Wissman satte nytt svenskt rekord igen! För vilken gång i ordningen vet jag inte, det börjar bli svårt att hålla räkningen. Nu är han i VM-final och jag tror inte riktigt vi fattar hur stort det är.
Det har varit en omtumlande eftermiddag. Något av det värsta, men faktiskt även bästa jag varit med om i friidrottssammanhang.