Den bästa sortens tårar
Sista tvåhundra meterna skrek jag. Sen efter målgången, när guldet och rekordet var hemma, satt jag bara stilla i soffan och lät tårarna ostört trilla nedför mina kinder.
Det var inte första gången Carolina Klüft fick mig att gråta och antagligen inte sista heller. Senast ifjol satt jag med fuktiga ögon på läktaren på Ullevi och såg henne vinna EM-guld på hemmaplan. Och nästa år när hon tar sitt andra OS-guld lär jag lipa igen.
Mycket tårar. Men jag klagar inte. Jag älskar dom. Det är den bästa sortens tårar.
Vet inte riktigt vad jag kan skriva om Carolina Klüft som inte redan skrivits. Hyllningarna är uttjatade och superlativen slut eller otillräckliga. Ett rätt trevligt problem som vi nog kommer att få brottas med ett tag till. Klüft är faktiskt bara 24 och förhoppningsvis dröjer det innan hon lägger spikskorna på hyllan.
Hon har dock själv antytt att OS i Peking kan vara hennes sista mästerskap som sjukampare, att hon efter det kommer att satsa en enskild gren, längdhopp mest sannolikt. Tidigare har jag varit helt för ett sånt skifte, men nu är jag inte så säker längre. För mig är Carolina Klüft sjukampen personifierad och det hade nog känts futtigt att bara få se henne i en enda gren. Dessutom är jag inte säker på att hon kommer tycka det är lika kul med friidrott när hon är tvungen att bara koncentrera sig på en grej.
Vi får ser hur det blir.
*************************
Den upphaussade duellen på 100 meter levde inte riktigt upp till förväntningarna. Tyson Gay gick på knock. Namnet förpliktigar... Asafa Powell är inte de stora tävlingarnas man. Han skulle nog gett mycket för lite Klüft-psyke idag.