Det värsta jag gjort
Det blev en dag på stranden. Lomma Beach var lika knökfull av soldyrkande svenskar som vilken "Mallis"-strand som helst. Gamla, unga, tjocka, smala, brunbrända, bleka och kanske framför allt röda människor sträckte ut sig på sina handdukar i den sammetslena sanden.
Själv kom jag ganska snabbt att tillhöra den senare kategorin. Vissa saker lär man sig visst aldrig. Misstag man gör om och om igen. Som att sola för länge utan solskydd första dagen på stranden.
Mina axlar svider och idag kommer de hållas utom räckhåll för de underbara, men så lömska solstrålarna.
Nu ska jag iofs inte klaga för mycket. Det är ju vid havet man vill tillbringa växthuseffektsvarma försommardagar som den igår. Svidande axlar till trots.
De som sprang Stockholm Maraton igår skulle nog förresten vara jäkligt tacksamma om ett par svidande axlar var allt de behövde bekymra sig om idag. Jag kan lova att deras krämpor är betydligt värre än så. 4,2 mil på stenhård asfalt i 30-gradig värme. Det känns dagen efter. Jag vet.
Jag sprang maran 1998 och även om vi som deltog då hade mer tur med vädret så är det utan tvekan det värsta jag gjort i mitt liv. Först och främst är jag ingen löpare. Mitt löpsteg är mer likt än elefants än en gasells. Jag har aldrig gillat att springa helt enkelt, undantaget så klart om det finns en boll att springa efter. Att kalla mig för konditionsfenomen är som att säga att världens käckaste människa Malin Ewerlöf är en sur jävel eller att Kajsa Bergqivst är tung i baken.
Jag tog mig runt på maran på 5 timmar och 19 minuter. Och till alla er som nu genast tänker att det var en usel tid så vill jag bara säga att, ja det är inget jag skryter med direkt. MEN anledningen till att tiden blev som den blev handlar faktiskt mer om smärta än om dålig kondition. Jag sprang varenda meter i 3,3 mil, sen sa kroppen nej, stopp och tack för idag. Varenda muskel, sena och led skrek av smärta. Som tur var skrek viljan att fullfölja ännu högre. Att jag dessutom hade en betydligt piggare kompis som peppade mig att fortsätta var naturligtvis till stor hjälp. Tack Martina!
Jag kommer ihåg att mamma och pappa som var i Stockholm och följde spektaklet trodde att jag brutit. De satt på Stadion och såg halta, lytta och pensionärer stappla in i mål före mig.
Dagen därpå kunde jag knappt gå och ännu ett halvår efter maran hade jag fortfarande ont i knät. Ett maratonlopp är inte direkt någon hälsokur, om det nu var någon som trodde det.
Till gårdagens lopp då. Damklassen vanns av norska fenomenet Kirsten Melkevik Otterbu som faktiskt såg oberörd ut när hon korsade mållinjen. Hon sa iofs att det kändes lite i låren. Fast det är klart, springer man 35 mil i veckan så är ju fyra mil bara som en promenad i parken.
Själv kom jag ganska snabbt att tillhöra den senare kategorin. Vissa saker lär man sig visst aldrig. Misstag man gör om och om igen. Som att sola för länge utan solskydd första dagen på stranden.
Mina axlar svider och idag kommer de hållas utom räckhåll för de underbara, men så lömska solstrålarna.
Nu ska jag iofs inte klaga för mycket. Det är ju vid havet man vill tillbringa växthuseffektsvarma försommardagar som den igår. Svidande axlar till trots.
De som sprang Stockholm Maraton igår skulle nog förresten vara jäkligt tacksamma om ett par svidande axlar var allt de behövde bekymra sig om idag. Jag kan lova att deras krämpor är betydligt värre än så. 4,2 mil på stenhård asfalt i 30-gradig värme. Det känns dagen efter. Jag vet.
Jag sprang maran 1998 och även om vi som deltog då hade mer tur med vädret så är det utan tvekan det värsta jag gjort i mitt liv. Först och främst är jag ingen löpare. Mitt löpsteg är mer likt än elefants än en gasells. Jag har aldrig gillat att springa helt enkelt, undantaget så klart om det finns en boll att springa efter. Att kalla mig för konditionsfenomen är som att säga att världens käckaste människa Malin Ewerlöf är en sur jävel eller att Kajsa Bergqivst är tung i baken.
Jag tog mig runt på maran på 5 timmar och 19 minuter. Och till alla er som nu genast tänker att det var en usel tid så vill jag bara säga att, ja det är inget jag skryter med direkt. MEN anledningen till att tiden blev som den blev handlar faktiskt mer om smärta än om dålig kondition. Jag sprang varenda meter i 3,3 mil, sen sa kroppen nej, stopp och tack för idag. Varenda muskel, sena och led skrek av smärta. Som tur var skrek viljan att fullfölja ännu högre. Att jag dessutom hade en betydligt piggare kompis som peppade mig att fortsätta var naturligtvis till stor hjälp. Tack Martina!
Jag kommer ihåg att mamma och pappa som var i Stockholm och följde spektaklet trodde att jag brutit. De satt på Stadion och såg halta, lytta och pensionärer stappla in i mål före mig.
Dagen därpå kunde jag knappt gå och ännu ett halvår efter maran hade jag fortfarande ont i knät. Ett maratonlopp är inte direkt någon hälsokur, om det nu var någon som trodde det.
Till gårdagens lopp då. Damklassen vanns av norska fenomenet Kirsten Melkevik Otterbu som faktiskt såg oberörd ut när hon korsade mållinjen. Hon sa iofs att det kändes lite i låren. Fast det är klart, springer man 35 mil i veckan så är ju fyra mil bara som en promenad i parken.
Kommentarer
Trackback