Krönika: Halvtidstankar om Damallsvenskan
0-0 matchen mellan KIF Örebro och AIK avslutade den elfte omgången av Damallsvenskan. Det innebär att vi nu är halvvägs in i det som av många betraktas som världens bästa damfotbollsliga. Dags för en summering av det som hänt hittills.
Uppsnacket inför seriestarten handlade mycket om Umeå IK och huruvida laget skulle ta SM-guld även i år, de många spelarförlusterna till trots. Det flesta trodde man skulle klara det, om än med lite större besvär än vanligt. Den allmänna åsikten var att Damallsvenskan skulle bli jämnare än tidigare. Mycket jämnare.
Nu sitter vi här med ett halvskrivet facit i handen och kan bara konstatera att det mesta istället är precis som det brukar vara. Det vill säga med Umeå i topp av tabellen före storstadslagen Djurgården och Malmö. Skillnaden mot ifjol är att UIK i år faktiskt har en förlust i bagaget. Det var Djurgården som åkte upp till Gammliavallen och såg till att det "bara" blev 56 matcher i rad utan förlust för norrländskorna. En fantastisk svit, men knappast ett sundhetstecken för Damallsvenskan.
Ser man bara till tabellen och resultaten är serien inte nämnvärt jämnare i år än i fjol. I nästan varje omgång är det något lag som får rejält med stryk. Det går inte att blunda för att skillnaden mellan toppen och botten fortfarande är stor.
Nu är det i och för sig lätt att stirra sig blind på tabeller och siffror. Många matcher har varit betydligt jämnare än vad resultatet visar.
Men till syvende och sist så handlar ju fotboll ändå om att göra fler mål än sin motståndare och klart sämst på att få bollarna i nät har AIK varit. Tre mål på elva matcher måste vara ett svårslaget bottenrekord. AIK:s måltorka är i konkurrens med Linköpings dåliga start den största negativa överraskningen hittills i Damallsvenskan 2007. En placering under nedflyttningsstrecket efter hälften av matcherna var knappast något de hårdsatsande Stockholmslaget räknat med och knappast några andra heller.
Av nykomlingarna är det istället Falköpings KIK som presterat bättre än vi trodde. Framför allt i seriens början då man skrällde ordentligt mot topptippade Linköping. Nu tror jag ändå att AIK:s kvalitet i längden tar ut sin rätt och att det istället blir just Falköping som får göra QBIK sällskap ner i ettan. Lite tråkigt då Falköping visat sig vara ett riktigt publiklag på hemmaplan med bland annat fantastiska 5037 åskådare mot Umeå.
Det totala publiksnittet ligger annars på 995, en ökning med 22% mot fjolårets 814. Till toppåret 2004:s 1127 är det dock en bit kvar. Som vanligt har Stockholmslagen svårt att locka åskådare, men även på Valhalla i Göteborg är det tunt på läktarna. Sorgligt att intresset för damfotboll i våra två största städer inte är större än så här.
I Örebro verkar det däremot vara fler som uppskattar tjejernas framfart på planen och här hittar vi också det kanske största utropstecknet bland spelarna. Före detta backen Emilia Erixsson har öst in mål och ligger fyra i skytteligan. Efter Marta och Lotta Schelin, men före bland andra Asthildur Helgadottir och Hanna Ljungberg. Måste vara en go känsla att se sitt namn tillsammans med såna storheter.En annan som tjej visat framfötterna är Malmös holländska nyförvärv Manon Melis. En riktig speedkula som också bjuder publiken på spektakulära mål.
I kategorin spelare som inte presterat i nivå med vad vi förväntat oss är nog kinesiskan Ma Xiaoxu i Umeå den vi i första hand tänker på. Asiens bästa spelare har visserligen gjort fyra mål, men ändå inte imponerat hittills. Hälften av matcherna återstår dock och visst tålamod bör vi nog ha med Ma. Hon är trots allt bara 19 år och det tar naturligtvis tid att acklimatisera sig till ett nytt land och ett nytt sätt att spela fotboll.
Uppsnacket inför seriestarten handlade mycket om Umeå IK och huruvida laget skulle ta SM-guld även i år, de många spelarförlusterna till trots. Det flesta trodde man skulle klara det, om än med lite större besvär än vanligt. Den allmänna åsikten var att Damallsvenskan skulle bli jämnare än tidigare. Mycket jämnare.
Nu sitter vi här med ett halvskrivet facit i handen och kan bara konstatera att det mesta istället är precis som det brukar vara. Det vill säga med Umeå i topp av tabellen före storstadslagen Djurgården och Malmö. Skillnaden mot ifjol är att UIK i år faktiskt har en förlust i bagaget. Det var Djurgården som åkte upp till Gammliavallen och såg till att det "bara" blev 56 matcher i rad utan förlust för norrländskorna. En fantastisk svit, men knappast ett sundhetstecken för Damallsvenskan.
Ser man bara till tabellen och resultaten är serien inte nämnvärt jämnare i år än i fjol. I nästan varje omgång är det något lag som får rejält med stryk. Det går inte att blunda för att skillnaden mellan toppen och botten fortfarande är stor.
Nu är det i och för sig lätt att stirra sig blind på tabeller och siffror. Många matcher har varit betydligt jämnare än vad resultatet visar.
Men till syvende och sist så handlar ju fotboll ändå om att göra fler mål än sin motståndare och klart sämst på att få bollarna i nät har AIK varit. Tre mål på elva matcher måste vara ett svårslaget bottenrekord. AIK:s måltorka är i konkurrens med Linköpings dåliga start den största negativa överraskningen hittills i Damallsvenskan 2007. En placering under nedflyttningsstrecket efter hälften av matcherna var knappast något de hårdsatsande Stockholmslaget räknat med och knappast några andra heller.
Av nykomlingarna är det istället Falköpings KIK som presterat bättre än vi trodde. Framför allt i seriens början då man skrällde ordentligt mot topptippade Linköping. Nu tror jag ändå att AIK:s kvalitet i längden tar ut sin rätt och att det istället blir just Falköping som får göra QBIK sällskap ner i ettan. Lite tråkigt då Falköping visat sig vara ett riktigt publiklag på hemmaplan med bland annat fantastiska 5037 åskådare mot Umeå.
Det totala publiksnittet ligger annars på 995, en ökning med 22% mot fjolårets 814. Till toppåret 2004:s 1127 är det dock en bit kvar. Som vanligt har Stockholmslagen svårt att locka åskådare, men även på Valhalla i Göteborg är det tunt på läktarna. Sorgligt att intresset för damfotboll i våra två största städer inte är större än så här.
I Örebro verkar det däremot vara fler som uppskattar tjejernas framfart på planen och här hittar vi också det kanske största utropstecknet bland spelarna. Före detta backen Emilia Erixsson har öst in mål och ligger fyra i skytteligan. Efter Marta och Lotta Schelin, men före bland andra Asthildur Helgadottir och Hanna Ljungberg. Måste vara en go känsla att se sitt namn tillsammans med såna storheter.En annan som tjej visat framfötterna är Malmös holländska nyförvärv Manon Melis. En riktig speedkula som också bjuder publiken på spektakulära mål.
I kategorin spelare som inte presterat i nivå med vad vi förväntat oss är nog kinesiskan Ma Xiaoxu i Umeå den vi i första hand tänker på. Asiens bästa spelare har visserligen gjort fyra mål, men ändå inte imponerat hittills. Hälften av matcherna återstår dock och visst tålamod bör vi nog ha med Ma. Hon är trots allt bara 19 år och det tar naturligtvis tid att acklimatisera sig till ett nytt land och ett nytt sätt att spela fotboll.
UIK har ju nu bevisligen klarat sig bra även utan en Ma i toppform och jag skulle vilja peka på två saker som skiljer laget från till exempel Djurgården och Malmö som jagar närmast bakom. Två saker som när det är dags att dela ut guldmedaljerna i höst mycket väl kan ha avgjort till Umeås fördel. Det är dels deras oerhörda säkerhet mot lagen lite längre ned i tabellen. Och så naturligtvis, Marta. I jämna matcher, som den mot Malmö, är det hon som är tungan på vågen. Det finns många riktiga bra spelare i Damallsvenskan, men brasilianskan är utan tvekan den bästa av dem alla.
Den 26:e juni drar matcherna igång igen efter landslagsuppehållet. Min förhoppning då är att Umeå inte tillåts dra ifrån direkt. Ifjol avgjorde de serien tidigt och vann till slut med hela 21 poäng. Gissar att det inte är några andra än de riktigt inbitna UIK-fansen som vill se det upprepas.
Kommentarer
Trackback