En liten blogg om sport

Den 7:e oktober förra året var jag för första gången i Lunds idrottshall för att se LUGIs damlag spela handboll. Man mötte Avesta/Brovallen och tog sin första seger i elitserien. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men det var i alla fall inte det jag fick se. Det unga och med handbollsmått mätt småväxta laget spelade sig rakt in i mitt hjärta.

Sen dess har det blivit många besök i idrottshallen och oavsett om LUGI-tjejerna vunnit eller förlorat så har jag alltid gått därifrån med en varm känsla inombords.

LUGIs damlag i handboll symboliserar för mig allt det som är bra, viktigt och underbart med lagidrott. Att älska sin sport, att aldrig ge upp, att spela och offra sig för varandra. Man vinner tillsammans och man förlorar tillsammans. Man spelar inte för pengar, utan för att det roligt. På linjen har man ledare som brinner för sitt lag och engagerat lever sig med i varenda sekvens av en match. Det är något ursprungligt över det, något som påminner mig om varför jag tycker det här med idrott är så fantastiskt. Laget står för något som det finns alldeles för lite av i dagens elitidrott.



Profilerna är många. Ta tränaren Niklas Harris t ex. Han sitter inte ned många sekunder under en match, om ens några. Med yviga gester rör han sig längs med sidlinjen, pushar och berömmer sina spelare eller blir arg när han tycker att nån inte ger allt. Efter ett tag har han fått upp ångan och då ryker den svarta överdragsjackan.

Ibland kan jag komma på mig själv med att sitta och titta på Niklas istället för matchen. Det är så underbart att se hans engagemang.

En annan profil i laget är Sabina Jacobsen. Sitt första år i elitserien vann 18-åringen skytteligan! Hon har snittat sju mål per match. Sabina spelar i U-landslaget och har där sällskap av lagkompisen Mia Radermacher. Mia är helt orädd och utan tvekan tar hon sig an vilket försvar som helst. En spelare man måste älska.

Målvakten Caroline Jönsson (verkar vara ett bra namn på en målvakt) är också grym.

Egentligen skulle jag kunna räkna upp samtliga spelare i laget, för de är alla profiler på sitt sätt.

Igår kväll var jag och såg det som blev LUGI-tjejernas sista match för säsongen, den andra kvartsfinalen mot Sävehof. Man förlorade med 24-22 efter en enorm kämpainsats. Förstauppställningen matchades hårt och i andra halvlek fick både Mia Radermacher och Johanna Nilsson kramp. Att se resten av matchen från bänken var det dock inte tal om, bara ut och stretcha lite och så in igen. Man föll med flaggan och i topp och hyllades välförtjänt av publiken i idrottshallen.

Innan säsongen trodde de flesta förståsigpåare att Lundalagets sejour i elitserien bara skulle bli ettårig. Det interna målet var klarat kontrakt. Det slutade med en kvartsfinal mot seriesegraren och det kan man inte kalla annat än succé.

Känns tråkigt att det är slut nu, men det är bara att tacka för underhållningen och se fram emot nästa säsong!