En liten blogg om sport

Jag har aldrig varit hög på droger av något slag, men jag tror verkligen att man kan bli hög på annat och att känslan är ungefär densamma. Ska försöka förklara.

Lugis handbollsdamer spelade hemma mot IVH Västerås idag. Det såg länge ut att bli en ganska säker seger för lundalaget, men i handboll kan det som bekant svänga snabbt. En sjumålsledning i början på andra halvlek hade när det var en halv minut kvar av matchen förvandlats till likaläge 27-27.

Hanna Friberg i Lugi orsakade straffen som tillät Västerås att kvittera. Några ögonblick senare är matchen slut, Lugi har vunnit med 28-27 och Hanna är den stora matchvinnaren. Fem futtiga sekunder för full tid gör hon målet som avgör till Lugis fördel.

Det krävs mod att ta ett avslut i det läget och det är så himla kul när det är en doldis och inte någon av de stora stjärnorna som gör det. Det blir en extra krydda till något som redan är otroligt välsmakande.

Få saker är näligen så spännande som en handbollsmatch som är jämn ända in i slutet. Få saker får en att må så bra som när det är laget man själv håller på som går segrande ur striden.

Jag var på matchen för Sydsvenskans räkning, men när Hanna satte det avgörande målet var det så klart helt omöjligt att spela cool, objektiv journalist. Jag jublade lika mycket som alla andra i idrottshallen. Reflexmässigt. Tror inte jag hade kunnat göra nåt för att förhindra det. Och varför skulle jag förresten. Det ögonblicket innehöll allt det som gör att jag älskar det här med idrott så mycket.

Matchen slutade vid halv fyra-tiden, men jag är fortfarande helt uppe i varv. Hjärtat slår hårt, jag äter fort, pratar fort, allt jag gör går snabbt. Jag är hög på handboll.