En magisk kväll
Regnet öste ner över Luznjiki stadion i Moskva. Mitt på planen låg Cristiano Ronaldo på magen. Han dolde huvudet i det våta gräset och hulkade och grät så kroppen skakade. Som ett litet barn.
Tårar av glädje naturligtvis, men antagligen lika mycket av lättnad.
Jag grät också. Floder. Lät tårarna trilla ned för kinderna utan att torka bort dem.
För det hade inte varit rättvist om Ronaldo blivit syndabock. Inte efter den säsong han haft i år. Inte efter den fantastiska show han bjöd på i den första halvleken.
Nu slapp han. Tacka Edwin van der Saar för det. The green giant.
Ferguson pratade om ödet. Och kanske var det sedan länge bestämt att United skulle vinna den här matchen. Hur ska man annars förklara att Drogba fick frispel och lappade till kung Vidic eller att gräset gav vika precis när Terry skulle slå in den avgörande straffen?
Jag vet inte.
United var uträknande, knockade, men reste sig på nio. En liten grästuva och en stolpe stod i vägen för Chelseas femte straff. Den som skulle avgöra allt. Att Anelka sen missade kändes nästan logiskt.
Fotboll är inte alltid roligt. Men under några få timmar i går kväll fick vi allt i koncentrerad form. Allt det som gör att vi älskar sporten.
Om Manchesters seger sen var rättvis eller inte tänker jag inte spekulera i. För hur skulle jag kunna vara objektiv? Små röda djävlar dansar samba i mitt hjärta i dag.